Undergång, katastrof, kaos?

Oavsett om Maya-indianerna verkligen förutspådde jordens undergång 2012 eller inte, så är i alla fall många i ekonombranchen ovanligt stirriga inför detta år. Eurokrisen tog förvisso julledigt under större delen av december, bland annat tack vare ECB:s jätteoperation där de lånade ut 500 miljarder euro till Europas banker över 3 år till liten ränta. Goodbye, likviditetsrisk! Men trots detta, och trots att duktiga ekonomer som Barry Eichengreen försökt tona ner 2012-riskerna, så är marknaderna åter oroliga i början av det nya året.

Återigen är Europa i fokus.Två element utgör huvudsakliga orosmoment på kort sikt enligt de flesta marknadsbedömare: mycket stora återfinansieringsbehov för PIIGS-länderna generellt under februari, mars och april (drygt 200 miljarder euro under enbart det första kvartalet enligt diverse tyckare och vetare); och sedan Greklands skuldnedskrivningsdiskussioner med sina privata kreditorer. Kan Grekland bli en "trigger" för värre trubbel?

I mitten av mars förfaller grekiska statsobligationer om knappt 15 miljarder euro; pengar som den grekiska staten helt enkelt inte har för tillfället. Vad de behöver är ett nytt krislån från eurokollegorna och IMF, men först och främst behöver de ett avtal som skriver ner värdet på skulderna till privata fordringsägare. Sådana förhandlingar pågår, guidade av "beslutet" om 50 % nedskrivning vid EU:s oktobertoppmöte. Men tiden är kort - enligt analytiker på RGE behövs minst 30 dagar för själva pappersexercisen med ett utbyte av "gamla" obligationer till nya med längre löptid och/eller lägre nominellt värde. Och sedan ska tid finnas för grekerna att övertyga eurokollegorna och IMF om att de förtjänar ett nytt lån. Det kan bli tajt, mycket tajt.

Men Grekland är egentligen inte stort nog att fälla hela euroområdet, bara 2 % av euroområdets BNP, och givet att ECB verkar vara villigare än någonsin (utan att säga det) att kreativt se till att kredit flödar såväl på privata som offentliga skuldmarknader, ja, hur oroliga ska vi vara egentligen?

Om man ser till historien så har många av de mest allvarliga finansiella kriserna varit resultatet av att ett finansiellt institut kollapsar, vilket skapat panik då förekomsten av komplexa och intransparenta skuldinstrument gjort att ingen vetat hur stabil någon motpart egentligen är. Oavsett hur mycket likviditet som funnits på marknaderna så måste den ha kanaler att flyta igenom för att göra nytta, och dessa täpps igen när panik utbryter. Investmentbanken Lehman Brothers konkurs i september 2008 är förstås det nu mest kända exemplet. Den österrikiska banken Kreditantalts konkurs i maj 1931 var en viktig faktor som triggade igång en global våg av bankkollapser i början av 30-talet, och därmed den påföljande globala depressionen. Så när man letar efter åskmoln bland de "vanliga" orosmolnen är det bland bankerna det är värt att hålla ett extra öga. Och när en storbank som (huvudsakligen) italienska UniCredit förlorar mer än en tredjedel av sitt marknadsvärde på tre dagar, vilket skedde i slutet av förra veckan, ska alarmklockor verkligen ringa.

Kreditanstalt "räddades" då på 30-talet så småningom av den österrikiska centralbanken, och har levt ett långt och ombytligt liv sedan dess under olika politiska influenser och inom olika bankgrupper. År 2000 införlivades banken i en större europeisk bankgrupp med huvudkontor i Rom. Någon som hört talas om, just det, UniCredit?

Uppdatering: UniCredit föll ytterligare på Milanobörsen idag måndag - total värdeminskning senaste fyra handelsdagarna är 46 procent. Ett gott exempel om något på att det inte bara är likviditet som gäller, utan även kapital - något UniCredit haft för lite av och nu försöker få in genom att dumpa priset på sin nyemission. Inget förtroendeingivande tecken.

Inget steg fram, ett steg tillbaka

Det kändes som om ett diktaturfritt Europa var inom räckhåll. Men 2011 har inte bara varit den arabiska vårens och eurokrisens (första) år, utan även ett år då vi sett allvarliga bakslag för demokratin i Europa - relativt väntat i Vitryssland, mer oväntat i Ungern.

Det var väl aldrig något egentligt tvivel om att presidentvalet i Vitryssland för nästan exakt ett år riskerade att bli en parodi på demokrati. Men att diktatorn Alexander Lukasjenko inte bara skulle fuska sig till ännu en mandatperiod på den post han innehaft sedan 1994, utan också därefter kraftfullt förtrycka de protester som rättmätigt förekom var inte lika väntat (om de än agerat förhållandevis civiliserat jämfört med vad Bashar Al-Assads bödlar gjort i Syrien).

Under våren 2011 dömdes ett antal "oppositionella" till tuffa fängelsestraff, ofta efter att ha misshandlats av polis eller i häkte. Samtidigt förvärrades landets ekonomiska situation snabbt, när presidentens fullständigt ohållbara expansion av statliga krediter (bl.a. en del av valkampanjen 2010) drog landet i tydlig zimbabwisk riktning. Inflationen steg till över 100 %, valutareserven åts upp av ett stort bytesbalansunderskott som i sin tur ledde till en valutakris och en bankkris (denna IMF-rapport ger en bra bakgrund). En statsfinansiell kris pågår. Den borne demokratens förhoppning är förstås att den ekonomiska krisen kan vara ett utmärkt tillfälle att mobilisera massorna mot autokraten, men vi har ännu inte sett detta, bara en fortsättning på repressionen och på den samhälleliga utförsbacke som detta tragiska grannland valt (Minsk är bara drygt 80 mil från Stockholm).

Efter att ha misslyckats med sin ekonomiska sanering efter att ha bett IMF och EU om krislån 2008, befinner sig nu även Ungern på väg mot en ny ekonomisk kris. Det händer förvisso ofta att det tar lång tid för länder att verkligen ta sig ur ekonomiskt trubbel, och med dagens euroturbulens är ju till och med de starkaste nervösa. Men det är ett helt annat Ungern som nu återigen knackar på valutafondens och kommissionens port - ett EU-land som tagit sjumilakliv mot att de facto avveckla sin representativa demokrati. Den helt demokratiskt valda Fidesz-regeringen har sedan valsegern i april 2010 utnyttjat sin kvalificerade majoritet i parlamentet till att ändra konstitutionen och vallagarna, tysta fristående media och kväsa självständiga institutioner (inkl. rättsväsendet) på ett så kvalificerat sätt så att Hugo Chávez, Daniel Ortega eller till och med självaste Vladimir Putin måste vara djupt imponerade. Ett par bra och fylliga uppteckningar av regeringens steg att undergräva demokratin, vilka fortsatt och fördjupats betydligt under 2011, finns här och  här .

Visst har det förekommit protester från institutionellt håll i Europa, men det har varit ganska veka sådana. När Fidesz har struntat i kritiken har inget hänt, och Ungerns ordförandeskap i EU under våren 2011 verkar snarare ha blivit en anledning från kritikerna att tillfälligt hålla tyst snarare än att höja rösterna. Med eurokrisen och arabuppror på näthinnan är det måhända förståeligt att Merkel, Sarkozy, von Rompuy och hela klabbet, inkl. Reinfeldt och Bildt, inte haft tid att bry sig så mycket om ett litet bångstyrigt land i Centraleuropa. Men tänk om det de håller på med är vår tids motsvarighet till en "Chamberlain"?

En parodi på demokrati är inte vad som behövs i EU. Ledarna i övriga EU-länder måste kraftfullt protestera mot det som sker och fortsätter att ske i Ungern. Kanske, men bara kanske, kan landets ekonomiska bekymmer med stigande skuld och stort bytesbalansunderskott ge övriga EU något av en hävstång för att få Fidesz och dess ledare (alt. blivande diktator) Viktor Orbán på andra tankar. Men 2012 måste bli året då övriga EU:s ledare, ja för alla EU-medborgare, att markera att länder som inte garanterar de checks and balances som tillhör en normal demokrati inte är välkomna i klubben. Om vi misslyckas med att sätta sådana gränser kommer ekonomisk turbulens inom alltför kort inte längre vara EU:s allvarligaste problem.

Europeisk ledare och följare. Tyvärr.

En fotnot att bry sig om

Det verkar som om det bara är i Finland som man inser hur nära man är att bli det första landet som lämnar eurosamarbetet. En närmare koll på överenskommelsen vid förra veckans EU-toppmöte ger ledtrådar till varför euro exit kan komma tidigare i nordost än i sydost.

Att EU-toppmötet i förra veckan innebar en tydligare uppdelning av EU i olika delar har kommenterats vitt och brett, men av större betydelse för Finland är att också euroområdet delas upp i olika lag. Enligt toppmötesbesluten i förra veckan kommer nämligen Tyskland, Frankrike och Italien att kunna blockera lån till länder i kris via den nya euroräddningsfonden (ESM), medan alla andra lilleputtar på egen hand inte kan stoppa dylika beslut. Detta genom att Merkozy föreslagit beslut med kvalificerade majoritet (QMV) i brådskande ESM-fall (s.k. emergency procedure) - och brådskande är det förstås i praktiken nästan alltid när ett krispaket ska beslutas. Ur effektivitetssynpunkt är denna regel förstås rimlig, men den krockar med Finlands rättmätiga motvilja mot att bli ett B-land inom euroområdet trots nominellt mycket starkare offentliga finanser än de flesta andra. Att Italien skulle kunna stoppa ett lån till Finland medan Finland inte skulle kunna stoppa ett lån till Italien, spär förstås på missnöje med att landet redan tvingats skjuta till stora summor till lån till "oansvariga" greker, irländare och portugiser. Därav den enda fotnot som pryder toppmötets sjusidiga kommuniké - nämligen att förslaget om QMV är "subject to confirmation by Finnish parliament".

Givet att det nya "eurofördraget" förr eller senare kommer att bli föremål för omröstning i alla nationella parlament i euroområdet kan man ju undra varför just Finland bråkar redan nu. Min gissning är att Katainens regering faktiskt hade kunnat falla redan under helgen om fotnoten inte funnits där, eftersom förslaget inte i dagslägetverkar ha stöd vare sig av alla regeringspartier (tänk Socialdemokraterna) och definitivt inte av en majoritet i riksdagen. Nu har Katainen fått ett slags frist fram till mars nästa år, då det nya eurofördraget ska vara framförhandlat. Men givet att ledarna i 16 av 17 euroländer redan förklarat sitt stöd för ESM-röstreglerna, är det svårt att se att det finns något utrymme för Finland att återvinna ett nationellt ESM-veto i kommande förhandlingsrundor.

Det är inte orimligt att tro att den finska regeringen, och riksdagen, kommer att vika ner sig och acceptera de stora ländernas diktat när vi närmar oss "crunch time". Allvaret i situationen kanske kan få Socialdemokraterna (nu i regering) eller Centerpartiet (nu utanför regeringen), nu båda i full strid med sannfinländarna om euroskeptiska medborgares gunst, att svänga om. Det finns säkert utrymme för lite knep och knåp i ESM-reglerna, som att införa ett tak på ESM-lånen om man använder "emergency procedures". Men om en majoritetsregering inte kan enas för en sådan eftergift så återstår två möjligheter - nyval med Timo Soini i fullaste slagläge, eller att sittande regering faktiskt självmant beslutar att "enough is enough" och deklarerar att Finland alltid måste ha ett veto över hur finska skattebetalares pengar används. Frågan är om Finlands Bank inte redan börjat lite lätt inventera förråden av gamla markka-sedlar där långt nere i bergsrummen.

Dödssynd eller död

Före detta chefsekonomen på ECB, Otmar Issing, skriver i FT ett glödande inlägg mot att ECB ska ägna sig åt att utan gräns stödköpa statsobligationer i enskilda euroländer, ett sätt som allt fler kommentatorer och experter (och bakom stängda dörrar säkerligen många ledande politiker också) anser vara ett av få sätt att få stopp på den mest akuta eurofinanskrisen. Han skriver bra, ja, övertygande. Jag håller med på alla punkter. Men så finns frågan som han inte tar upp, nämligen vad som är det trovärdiga alternativet för att få stopp på paniken. Jag kan nämligen inte se något annat. Så i slutändan kan valet för ECB komma att handla om att begå en penningpolitisk dödssynd, alltså i eventuell strid med regler och lagar trycka pengar och köpa italienska och spanska statspapper för dem, eller att, ja, dö. Snacka om tuffa dagar på kontoret för ECB-direktionen.

En halvmesyr ut ur dilemmat skulle kunna vara att ECB, eller dess underliggande nationella centralbanker, ställer ut stora krediter till IMF som sedan lånar tillbaka till enskilda länder mot stränga reforminsatser och finanspolitisk sanering. Anders Borg verkar het på att ha IMF i en central roll, enligt di.se idag. Ett annat sätt att snyggt snurra runt skulle kunna vara kraftigt ökad utlåning med generösa räntevillkor till europeiska banker, med krav på statsobligationer som säkerhet för lånen. På dylika sätt kan man möjligen komma runt lagen, men frågan om vad det gör för trovärdighet och långsiktig disciplin för både regeringar och banker är en annan fråga (moral hazard). En reell sådan, men av mer långsiktig natur.

En av flera kommentatorer använd liknelse är att blödningen på patienten måste stoppas först, så får vi tänka på rehabiliterande sjukgymnastik senare. Jag gillar liknelsen. Samtidigt vet jag att vi i slutändan ändå måste komma tillbaka till frågan om och huruvida de anpassningar som krävs av euroländerna, främst de i södra Europa som så markant förlorat i konkurrenskraft under eurons årtionde, är förenliga med en stabil och växande euroekonomi, med socialt lugn, och med nuvarande regelverk. Kanske snarare än vi tror. Här spelar sådant som EMU:s hela konstruktion, inflationsmål, finansiella systemets ansvar och frihet, och de facto skuldhållbarhet en stor roll. Inte bara detaljer. Mången ekonom och byråkrat är de som kommer att ägna stora delar av sin framtida karriär åt dessa frågor, och jag hoppas kunna återkomma till tankar om dem så småningom. Om inte hela kalaset går i putten, förstås. Om så sker kan man lugnt räkna med att det kommer att vara långt mer än Frankfurts arbetsmarknad som får en fet käftsmäll.

Debatt är bra, verklighetsförankrad sådan bätttre

Credd till Mikael Nachemsson, vice styrelseordförande i ett stort svenskt investmentföretag, för att han vågar ge sig ut på vad som verkar vara lite ovana vatten och försöka gjuta liv i svensk debatt om en stor ödesfråga i ljuset av eurokrisen - hur statliga räntekostnader inte ska springa iväg igen i framtiden (se länk till artikeln här).  I korthet föreslår Nachemsson brett införande av BNP-länkade obligationer, det vill säga att stater ska emittera skuldebrev vars avkastning/ränta beror på den ekonomiska tillväxten, istället för att sälja obligationer med ett fast nominellt värde. Hög tillväxt i landet ger bättre ränta, lägre tillväxt ger lägre avkastning men också lägre ränteutgifter för staten. Och då kan ju mer spenderas på sådant som stimulerar tillväxt och onödig svångremspolitik undvikas, argumenterar Nachemsson. Han säger vidare att detta skulle fungera som ett slags aktier för stater.

Idén är långt ifrån ny, och det är därför lite skrämmande att DN Debatt låter Nachemsson predika utan att kräva någon typ av svar på grundläggande frågor bidragit till att BNP-länkade obligationer fortsätter att vara närmast icke-existerande trots årtionden av imponerande produktion av alltmer bisarra finansiella instrument. Vad är det som gör att idén är rätt nu? Och den översittarton han använder gör att man emellanåt undrar om det är satir eller allvar.

Nåväl, ett av problemen som vanligen nämns i ekonomisk litteratur är att BNP och inflationssiffror kan "felrapporteras". Är det en tillfällighet, exempelvis, att Argentina, som försökt sig på tillväxtlänkade obligationer under 00-talet, samtidigt är ett av de länder som seriösa bedömare (inkl. IMF) anser fuska med sin statistik? Antagligen inte.

Men det största problemet verkar vara det där elementära med utbud och efterfrågan, något som en snubbe som Nachemsson borde ha en del näsa för. På grund av större osäkerhet kring avkastningen än med en vanlig statsobligation skulle investerare kräva högre "sannolik" avkastning på "tillväxtobligationen"  (dvs. lägre pris på obligationen givet en antagen tillväxtbana), vilket skulle ge högre genomsnittlig upplåningskostnader för staterna, allt annat lika. Och det är det väldigt få finansministrar (och väljare) som är intresserade av, även om de inser värdet av försäkring/hedging. Och egentligen finns ju den ultimata försäkringen redan - den heter att betala ner skuldstocken i goda tider, och den behöver man inte betala någon extra premie för. Därtill finns förstås risken att de lägre räntekostnader som lägre tillväxt skulle medföra kan trubba av de politiska incitamenten till nödvändiga reformer. Hade Grekland och Italien ens försökt att reformera sina eknomier då? Och som krislösare ser jag inte heller någon merit i förslaget. För vem tror egentligen att BNP-länkade obligationer skulle kunna hjälpa exempelvis Italien i dagsläget? Givet landets minst sagt påvra tillväxtutsikter skulle priset på nyupplåning sannolikt vara ännu högre med BNP-länkade obligationer än med "vanliga".

Nej, DN Debatt borde kräva att debattörer förklarar hur idéer de förespråkar passar in i verkligheten.

The point of no return?

Efter Spaniens val nu på söndag kommer (närmast garanterat) samtliga medelhavsländer i euron, plus Irland (och Slovakien), att ha bytt ut sina regeringar sedan den globala finanskrisen metastaserade till att bli en statsfinansiell kris i euroområdet. Det vill säga på två korta år. I Grekland, Italien och Spanien kommer detta att ha skett på bara en dryg veckas tid! Men frågan är om detta flygande kedjebyte på bästa hockeymanér kan ändra dynamiken i den fas av krisen vi just nu befinner sig i. Jag skulle hävda att det inte är särskilt troligt, av tre skäl.

1.      Den senaste tidens volatilitet i obligationspriser innebär att investerare, såsom pensionsfonder och försäkringsbolag, vars regelverk kräver stabila instrument per definition måste sälja sina innehav. De kan komma att ta rejält lång tid innan de ens får komma tillbaka till italienska, spanska eller för den delen franska statsobligationer när de väl lämnat marknaderna.

2.      För det andra är det inte säkert att marknadsaktörer vill komma tillbaka, även om deras regler tillät dem detta. Nordeas VD Christian Clausen, tillika ordförande i de europeiska bankernas intresseförening (European Banking Federation), hyllade för ett par dagar sedan de banker som nu sålde sydeuropeiska statsobligationer en masse (se här). En lektion som bankerna lärde av 2008 års finanskris var att det gäller att snabbt minska risknivån i sina tillgångar när det blir finansiell snålblåst så att man inte hamnar i likviditetstrubbel. En situation där ens långivare och affärsmotparter, eller till och med ägare, blir tveksamma kring ens soliditet och sedan inte vill förnya lån eller affärer, ja, detta kan snabbt leda till solvensproblem. Att ECB lovar att likviditeten ska flöda till banker om de har schysst säkerhet (som säkerligen innebär alla eurostatsobligationer utom möjligen grekiska) hjälper förstås, och riskaptiten på marknaden kan också förändras snabbt. Samtidigt lär investerare och bankirer inte vända på en femöring givet de rejäla smällar som flera aktörer som försökt göra sin en hacka i Sydeuropa åkt på. Investmentbanken MF Globals konkurs nyligen betyder mer för dem än den nya kedjan med Monti, Papademos och Rajoy.

3.      Det tredje skälet att dynamiken inte lär ändras snabbt är att de underliggande ekonomiska och politiska problem som fött fram den aktuella, mycket allvarliga krissituationen inte kan ändras snabbt. Toppmöte på toppmöte kan hållas, men ord och löften kan inte få en oljetanker att vända på vattnet som en jetski. Och ju snabbare dessa länder försöker stabilisera sina statsskulder och öka sina konkurrenskrafter genom produkt- och arbetsmarknadsreformer, desto skarpare blir sannolikt den initiala inbromsningen i ekonomisk aktivitet. Och desto högre blir arbetslösheten. Och desto tuffare blir rent politiskt att finna stöd för handlingarna. Det är svårt att se att det då hjälper ifall regeringen (ref. Italien) eller premiärministern (ref. Grekland) inte ens är folkvald, vilket Argentinas parad av halvteknokratregeringar  i slutfasen av deras kris 2002 visar. Till slut tvingades de kapitulera och släppa pesons koppling till dollarn, när deras beslut om enorma uppoffringar inte längre var trovärdiga. Inget vidare hoppingivande prejudikat, men det är det jag tänker på i dessa dagar.

Den stora frågan som föds ur ovannämnda resonemang, och som troligen ligger på alla ekonomiskt intresserades läppar, är huruvida vi nått bortom en punkt där de mest ambitiösa toppmöteslöften inte kan vända situationen för euron och euroområdet. Har vi redan nått borten ett läge där den inneboende, självförstärkande dynamiken som beskrivs under punkterna ett och två ovan tagit över; där den driver på situationen mot dess logiska slutpunkt (”eurogeddon” som Krugman kallar den). Givet hur priserna på även franska statsobligationer fallit denna veckan finns knappast utrymme att känna sig lugn och trygg. Speciellt inte när huvudintressenter i den enda institution om snabbt skulle kunna ändra på förutsättningarna under punkterna 1 och 2 ovan, den europeiska centralbanken, inte verkar vara beredd att intervenera på det sätt som fler och fler tror krävs för att bryta förbannelsen (dvs. volatilitet och höjden i spredar). Jisses Amalia.

Luftslott under attack

Kriser kan vara bra på att få idealister att kasta ut alltför länge övervintrade ideologier, principer och övertygelser, och se på saker på ett nytt sätt. Berlinmurens fall kommer väl att vara ett paradexempel för överskådlig framtid, för det sätt som denna händelse i ett symboliskt slag öppnade upp generationer av igengrodda sinnen och svepte bort förstelnad och farlig ideologi från stora delar av världen. Och även om forna Ossies kan sakna vissa egenskaper av det samhälle som de för evigt förlorat, så har enormt mycket annat förändrats till det bättre, inte minst ur demokratisk synvinkel. Allt väl, kan man säga, men tänk bara ett litet steg längre så blir det uppenbart att det förstås inte är så. I 1930-talsdepressionens fotspår kastade vi ju som bekant ut demokrati, humanism och samförstånd från stora delar av Europa. Till exempel.

Utan att bli alltför svulstig så tror jag att det går att någorlunda trovärdigt säga att (väst)världen är i en ekonomisk och kanske även ideologisk kris, som för tillfället fördjupas snabbt i och med Italiens och euroområdets branta utförskörning. Följaktligen borde det finnas en hel massa övertygelser som för närvarande riskerar att bli utkastade till den ideologiska historieskräphögen. Här är tre kandidater bland ideologibaserade värdesystem eller övertygelser som jag själv alltid ansett mig "tro på", och som majoritetens syn på mycket väl kan komma att förändras ganska drastiskt av den pågående krisen. Jag hoppas att de samtliga överlever, men tror definitivt att de kan behöva rekonstrueras.

För det första: den liberala marknadsekonomin. I USA har den version av marknadsekonomin som ibland kallas finansialisering varit förhärskande sedan liberaliseringsåren som inleddes i slutet av 1970-talet och därefter accelererade. Europa följde efter ett halvt decennium senare, och Sverige ett decennium senare. All skuld kan inte läggas på denna enskilda trend, men att den varit bidragande till att spä på en trend mot ökad ojämlikhet och allt oftare förekommande finanskriser. Det är svårt att se något annat ekonomiskt system som trovärdigt kan skapa mervärde och bättre livsförutsättningar än ett marknadsbaserat, men det känns också som om vi måste leta efter en syntes bortom den farliga återvändsgränd som världsekonomin fastnat i idag. Det gäller först och främst det finansiella systemet, vars risktagande och incitamentsstrukturer verkar ha gått helt över styr. Jag har också svårt att intuitivt se att en global finansmarknad som omsätter mer än fyra gånger global BNP ska vara nödvändig för effektivt fungerande varu- och tjänstemarknader. Men kanske måste vi se ännu längre, och också erkänna att relativa förlorare på liberalisering, friare handel och mer välfungerande konkurrens måste ges både ordentliga första, andra och tredje chanser. Att utöver en återreglering av finanssektorn hitta en ny balans mellan omfördelning och värdegenererande näringsfrihet kan mycket väl komma att bli helt centralt för socialt hållbar utveckling i många av våra samhällen. Detta känns som att den utmaningen är mest akut i USA, där inkomstskillnaderna stigit dramatiskt under de senaste 30 åren, men trenderna i vår egen del av världen borde inte låta ansvarstagande politiker sova lugnt heller. Det borde i vilket fall i det minsta öppna för en återfödsel av en för tillfället avsomnad europeisk vänster.

Den andra ideologiöverbyggnaden vars ställning otvetydligen kommer att sättas under högre tryck är den europeiska enhetstanken. Grundbulten i denna, nämligen att samarbete över nationsgränserna är nödvändig för fred och välstånd i Europa, håller ju på att få sig en ordentlig törn.  I min mening är grundtanken fortfarande giltig. Men även om effektivitetsvinsterna av samarbete över gränserna växer exponentiellt i teorin, så har de praktiska problemen också tenderat att öka dramatiskt med antalet motparter och områden som vi vill diskutera. Och effektivitet måste också vägas upp av legitimitet. Så frågan blir - har de europeiska länderna varit förblindade av samarbetets möjligheter och i praktiken gjort en Wasa, det vill säga byggt ett skepp vars storlek varit viktigare än dess hållfasthet och segelbarhet? Och därtill kedjat fast sig vid masten till detta skepp som nu seglar på stormigt hav med oklar kurs?

Det som oroar mig mest i nuläget, utöver italienska räntespreadar, är att det bland världens intellektuella tungviktare på det ekonomiska området inte verkar finnas någon som verkligen verkar tro på att det europeiska skeppet kan fortsätta att segla som det ser ut idag. Kanske är det möjligt att reparera, men då enbart svårligen, och kanske bara om man trampar på den politiska legitimiteten. Att Sverige står utanför valutasamarbetet är enbart manikyr, förlåt, fernissa, i sammanhanget - om euroskeppet går i kvav så är vi i stort lika rökta som de som euroländerna på grund av vårt ekonomiska och politiska beroende av centralkontinentens välmående.

Det ultimata utmaningen för mig personligen är att fråga mig hur läget är ställt på ett tredje område: den representativa demokratins. En skuldkris i ett demokratiskt system kan ju inte vara annat än en kris för systemet självt, eftersom det i grund och botten handlar om det politiska systemets oförmåga att förhindra att skulderna vuxit sig för stora. Okej, man kan alltid säga "you live, you learn" och lite lakoniskt konstatera att det behövs kriser då och då för att skaka loss väljarna ur deras kollektiva dumhet. Exemplet Sverige kan anföras - vi hade en finans- och skuldkris i början av 1990-talet och titta på hur väl vi har rensat upp i träsket efter det! Jag är beredd att i stort hålla med om en sådan halvfatalistisk syn på saken, men har ändå vissa tvivel. Är Sverige kanske bara på en tillfällig avstickare för att sedan återvända till en situation där vi röstar fram utgiftsökningar baserade på luftslottskalkyler om framtida skatteintäkter? Drivande i denna mer dystra tankegång är demografin - är finanspolitisk hållbarhet kompatibel med en åldrande befolkning?  Mer konkret, kommer jätteproppen Orvar av 40-talister att vara mer ansvarstagande eller mer destabiliserande när de nu alltmer röstar som pensionärer? Vilka löften kommer politiker att ge denna massiva väljargrupp bara för att vinna makten? Det ser inte så bra ut. I USA vågar ingen av de politiker som torde ha en chans att vinnas presidentvalet 2012 öppet säga att de löften som ställts ut till "the babyboomers" i former av Medicare- och Medicaid-täckning är brutalt ohållbara. I Frankrike lyckades Sarkozy-regeringen faktiskt få igenom en pensionsreform 2010, men bara efter månader av strejker, och Sarko verkar rökt inför franska presidentvalet. Och då var ändå omfattningen av reformen allt annat än tillräcklig enligt oberoende analytiker   (ex. "bara" höjd pensionsålder från 60 till 62).

I Sverige har vi sedan 90-talskrisen ett ganska starkt finanspolitiskt ramverk, med utgitftstak och överskottsmål som viktigaste komponenter, vilket bidragit till att kraftigt förbättra situationen för våra offentliga finanser. Pensionssystemet är robust såsom det är konstruerat. Men reglerna och systemen är inte starkare än den dagsaktuella politiska viljan, och den kan förändras. Inte minst ju närmare köttberget kommer till ålderdomshemmet, om jag får uttrycka mig respektlöst Nuderskt. Jag tror att svenska politiker borde fundera på om inte också Sverige, i likhet med allt fler europeiska länder, borde fundera på om ett stabiliserande finanspolitiskt ramverk inte också borde ha ett starkare lagskydd. Ja, kanske till och med grundlagsskydd. Exempelvis genom att införa en slags "skuldbroms", dvs. att vi sätter ett tak för hur stora offentliga skulder får bli, som om det överskrids leder till automatiska utgiftsnedskärningar. Det är förstås inte någon fullständig garanti för att vi inte bygger upp nya skuldberg i framtiden, men jag tror att det vore farligt att se nuvarande svensk praxis, hur välfungerande den än varit i snart tjugo års tid, som ett slags civilisationens höjdpunkt.

Man kan ju tycka att demokratin inte är direkt hotad så länge någon orkar engagera sig för finanspolitiska ramverksdetaljer. Men självklart är problemställningen större än så, och tyvärr sannolikt mer allvarlig redan i många europeiska hörn. Nyheter om möjlig militär obstruktionism i Grekland i förra veckan (se här och här) gav åtminstone mig kalla kårar. Och xenofobiska ytterlighetspartier som redan på senare år vunnit viktiga politiska framgångar kan väntas stärka sina aktier ytterligare när den ekonomiska krisen diskrediterar politikens mittfåra. So 1930s, you might say.

Givet hur det ser ut på italienska statsskuldsmarknader dessa dagar så kan jag väl förlåtas om jag börjar fundera på vilket av mina "luftslott" som kommer under fullskalig attack först.