Det pratades mycket om Grekland vid den gångna helgens IMF-toppmöten i Washington DC. Och det verkar också som om varenda internationell krönikör med någon ambition på det ekonomiska området har starka synpunkter på grekernas ekonomiska vägval framgent. Alltmer vanligt är att följande dubbelråd ges: default and devalue. Kommer seriösa bedömare som NYU:s spågumma Nouriel Roubini, Harvardsnestorn Martin Feldstein och FT:s Martin Wolf fram lättvindigt till sådana drastiska slutsatser? Säkert inte, men samtidigt verkar viljan att fånga flyktig medial uppmärksamhet med braskande tvärsäkerhet leda dessa allvarliga män att få sådana ytterst dramatiska steg att verka närmast oproblematiska Alexanderhugg. Det är de inte. Inte alls.
Låt oss först se på frågan om skuldhållbarhet och risken för statsbankrutt (default). Att säga att situationen är mycket allvarlig är nästan ett understatement. Greklands skuldberg, beräknat av IMF till 166 procent av BNP i slutet av 2011, kan bara sägas vara hållbart om tre villkor uppfylls. För det första måste landet spara, skära och skrapa sig fram till ett rejält primäröverskott i sina offentliga finanser (dvs. sparande före räntebetalningar), kanske motsvarande 5 procent av BNP, vilket sedan ska hållas på plats i minst ett decennium. För det andra måste det finnas offentliga, externa långivare beredda att till låga räntor finansiera grekiska budget- och bytesbalansunderskott (så länge dessa finns), därtill alla förfallande skulder, både den grekiska statens och det grekiska banksystemets, under lång tid. Vi pratar förstås här om i första hand eurokollegorna och deras räddningsmekanismer, vidare ECB, IMF samt kanske andra EU-länder och EU-institutioner. För det tredje krävs det ekonomisk tillväxt, vilket i sin tur är avhängigt ambitiösa, mångåriga strukturreformer som kan bidra till att landet återvinner internationell konkurrenskraft efter årtionden av makroekonomisk misskötsel. Vart och ett av dessa "krav" är värda sin egen avhandling. Men det räcker nog att säga att de är oerhört tuffa att uppfylla för Grekland av idag, så det är inte att förvånas över att nästan alla seriösa ekonomer säger sig förespråka en rejäl haircut (nedskrivning av värdet på grekiska skulder). Men matematiskt sett kan man inte säga att statsskulden är ohållbar. Det är främst en bedömning baserat på vad man tror är politiskt möjligt, samt kanske moraliskt riktigt. De flesta kan hålla med om att det inte är mer än rätt att pengaplacerare i den privata sektorn, vilka var med och pumpade upp det grekiska luftslottet, nu också betala en del av notan. Detta schabrak får inte enbart landa på europeiska skattebetalares bord.
Låt oss göra en sak klar. En skuldlättnad, inte ens en riktigt stor sådan, är inget panacea för Grekland. I bästa fall är det ett nödvändigt ont, men det är långt ifrån tillräckligt för en mycket ljusare morgondag. En rejälv nedskrivning av värdet på den grekiska skulden gör sannolikt den fortsatta grekiska budgetkonsolideringen mer (politiskt, ekonomiskt och socialt) rimlig, och därmed mer trolig. Att få ner en skuldkvot kan också i sig vara bra för tillväxt, om man får tro forskning av stjärnekonomer som Carmen Reinhart, Ken Rogoff och Stephen Cecchetti et al. Men inte ens en nedskrivning med hälften av de skulder som idag är till privata sektorn gör att grekerna har en lätthanterlig statsskuld, eftersom en betydande del av de totala skulderna är till eurokollegorna och IMF. Vidare, i samma stund som en nedskrivning genomförs måste också det grekiska banksystemet återkapitaliseras, eftersom det till stor del har grekiska statsobligationer som sina tillgångar. Som en bumerang kommer avskrivna skulder till grekiska banker tillbaka på statens balansräkning, eftersom ett välkapitaliserat banksystem är en grundförutsättning för en modern, hälsosam ekonomi. Men det räcker inte med det. De löpande underskotten i både bytesbalansen och budgeten, fortfarande idag på nivåer om 10,5 respektive 8 procent av BNP, måste fortsätta att finansieras av någon tills de bringas under kontroll. Annars är en tumultartad omedelbar konsolidering av dessa nödvändig. Detta skulle innebära , make no mistake, en i det närmaste omedelbar totalkollaps av den grekiska ekonomin. Fortsatt underskottsfinansiering efter en skuldomstrukturering går sannolikt att lösa, åtminstone om denna sker under ordnade former. Då kommer sannolikt Greklands euro-kollegor att fortsätta att ställa upp. Men det räcker ändå inte - Grekland måste ändå tillbaka till tillväxt för att inte tvingas till ytterligare omstruktureringar senare. Något lägre skulder har i sig inte löst de största problemen på den fronten.
Eftersom strukturreformer, närmast per definition, tar lång tid, är tilläggsrekommendationen från proffstyckarna: "devalvera" valutan och exportera er ur krisen. För ett euroland kan inte det betyda något annat än att lämna detta samarbete som man för halvannat decennium sedan gjorde sådana ansträngningar för att gå med i. Den som tror att finansieringen av existerande budget- och bytesbalansunderskott skulle bli lättare i ett sådant scenario har en del att bevisa. Likaså den som tror att det går att hinna genomföra ett ordnat euroutträde innan banksystemet kollapsar när alla personer som inte ligger i koma tömmer sina bankkonton på euro. Därtill skulle återstående euroskulder, som det finns gott om, i ett slag bli en mycket tyngre börda att bära. Schweiziska storbanken UBS gissar att ekonomins storlek skulle kunna halveras påföljande år i det kaos som skulle uppstå. Och därtill måste inflation, oftare än inte en följeslagare till stora devalveringar, direkt börja effektivt motarbetas om den inte ska äta upp de konkurrenskraftsvinster som den nyss introducerade och devalverade ny-drachman inneburit.
Att seriösa, duktiga ekonomer som herrarna Roubini, Feldstein och Wolf funderar kring eller rekommenderar euro-utträde är ett tecken på hur fantastiskt allvarligt läget är för Grekland. Det betyder inte att det är rätt medicin; vaccinet mot pesten ger dig kolera och difteri. Men det räcker tyvärr inte med det. Mycket större problem väntar på europeisk och vidare på global nivå av det grekiska debaclet. En eventuell default av något slag samt ett spekulativt euroutträde för Grekland måste därför också ses i mycket större perspektiv. Det kommer jag att försöka göra i ett kommande inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar