Nyckelbegreppet är ”systemviktigt”. När den amerikanska administrationen lät den relativt lilla investmentbanken Lehman Brothers gå i konkurs den 15 september 2008 blev resultatet, som alla vet, en global finansiell hjärtattack. Lehman var den lilla träklossen i Jengatornet som, när den lossades, fick sammanbrottet att komma. Ni förstår konceptet: när en systemstruktur försvagats av ett antal ”dåliga” beslut och samtidigt byggs ut, kan även en relativt obetydlig kloss vara ”systemviktig”.
Som valet av metafor antyder så är mitt försök till svar på frågan hur Grekland kunde bli systemviktigt för Europas, ja kanske världens, ekonomiska hälsa, konceptuellt enkelt. Greklands öde är betydelsefullt för oss alla eftersom en rad stora och små beslut tagits under en rad år, vilka gemensamt försvagat det europeiska ekonomiska systemets stabilitet till en alldeles förfärlig grad. Om detta tror jag att de flesta som funderat över saken håller med. Vilka dessa beslut är, och betydelsen dem emellan, kommer ekonomer och historieskrivare däremot säkert att bråka om under lång tid. De flesta bedömare i media brukar fokusera på ”misstag” som gjorts på kort sikt. Jag skulle faktiskt vilja hävda att Europas beslutsfattare hanterat problemen med Grekland ganska hyggligt allteftersom de blivit mer uppenbara och givet de begränsningar som funnits. Däremot är dessa beslutsfattare fångna av tre mer övergripande, långsiktiga misstag.
För det första har alldeles för många regeringar misslyckats med att hålla finanspolitisk ordning och reda under alltför lång tid, inte minst nästan samtliga euroländer. Granskningsprocessen för inträde var inte tillräckligt stringent till att börja med. Länder som Italien och Grekland borde inte ha fått komma med i samarbetet från början: de hade alldeles för höga skuldkvoter när euron lanserades, men fick dispens eftersom de fått ner sina budgetunderskott tillfälligt. Att det handlade om engångsåtgärder, och för Grekland rent fusk, borde någon ha genomskådat, för någon ”konvergens” var det inte att tala om. Vidare visade sig det EU-regelverk som skulle se till att euroländerna skötte sig inom eurosamarbetet, Stabilitets- och Tillväxtpakten, vara alldeles för vekt. Kraven som ställdes på skuldsanering var för svaga, goda tider användes inte för att bygga upp offentligfinansiella marginaler och underskott tilläts alltför ofta växa sig alltför stora. Vad gäller det sistnämnda så visar det sig inte minst ha varit ett stort misstag att låta länder med i grunden svaga offentliga finanser försöka sig på storskalig stimulanspolitik för att möta finanskrisens effekter under 2009 och 2010. Ovanstående är inte samma sak som att säga att hela europrojektet varit felriktat, men ja, vi pratar om allvarliga designbrister.
Som bisak kan nämnas att en bidragande orsak till att länderna kunde fortgå i sitt misstag under så lång tid var att banker och finansinstitut under lång tid lånade ut pengar till räntesatser som inte tog hänsyn till ländernas underliggande kreditvärdighet. Därtill var kreditvärderingsinstitut som Standard & Poor's eller Moody's var under många år lika sorglösa som de idag är dysterkvistar.
Det andra ”historiska misstag” som jag vill nämna är daltandet med bankerna under de senaste 20 åren. Detta gäller först och främst att det inte ställts tillräckliga krav på hur mycket eget kapital de varit tvungna att hålla. Ett stabilt finanssystem är en grundbult i en fungerande marknadsekonomi, och därför borde det ställas extremt höga soliditetskrav på institutioner som ville verka i detta system. Att kräva lite av sina banker var dock tidens melodi fram till 2008, vilket förvisso gav västvärlden snabb kredit- och konsumtionstillväxt, men också allt större finansinstitut som var beroende av återbetalning från alltmer skuldtyngda hushåll och från alltmer tveksamma byggprojekt och andra investeringar. På nationell nivå såg tillsynsmyndigheter alltför gärna mellan fingrarna för att inte hämma sina nationers finansstoltheter i dess kamp för marknadsandelar internationellt, samtidigt som tillsyn på gemensam, europeisk nivå var närmast obefintlig. Och självklart, som redan nämnts, så var det behändigt att bankerna kunde köpa upp stora mängder statsobligationer till låga räntor.
Efter Lehman Brothers fall har en del försökt göras åt detta. Bland annat har Basel III-regelverket, med bl.a. högre kapitaltäckningskrav för bankerna, förhandlats fram. Det är ett välkommet och viktigt steg. Men att få ohälsosamt feta banker att lägga om sin livsstil är svårt, och alltför snabb bantning kan vara farlig den också. När beslutet om Basel III så togs blev övergångsperioden tills dess att de nya reglerna ska vara fullt införda oerhört generös (fram till 2019). Det är ett problem. Ett annat är att kraven antagligen är för veka i sig. Den s.k. Baselkommittén för Banktillsyn (numera med Stefan Ingves som ordförande) är Baselreglernas moder, och där diskuteras just nu vilka högre krav som ska ställa på stora institutioner, det som i jargongen nu kallas SIFIs (systemically important financial institutions). Men vänta nu – var inte en lektion av Lehman just den att även en relativt liten institution vara systemviktig under ogynnsamma förhållanden? Jovisst. Min tolkning är att experterna anser att reglerna generellt är för mesiga. Men det långsiktiga resultatet lever vi med nu: Europas banker, även Sveriges, har alldeles för lite tillgångar, och därtill av för tveksam kvalitet.
De båda punkter som jag nämnt ovan, generellt alltför dåligt skötta offentliga finanser och alltför dåligt kapitaliserade banker, är de centrala underliggande faktorerna i den ”eurokris” som härjar. Men till dem vill jag lägga en tredje långsiktig faktor som jag anser förklarar en viktig del av västvärldens nuvarande ekonomiska bekymmer: dåliga ledare i Europa.
Det må hända att det är att göra det enkelt för sig att skylla problem på de folkvalda ledarna, på politikerna. Fair enough, ledarna är ju de som fått väljarnas förtroende, och i så måtto går det alltid att hävda att ”man har de politiker man förtjänar”. Samtidigt anser jag att någon som aktivt söker ett politiskt mandat borde leva upp till en hederskodex, i vilken det ingår att vara så sanningsenlig man bara kan mot väljarna om de utmaningar som landet (regionen/kommunen) står inför. Samt hur man anser att de ska lösas. Det finns tyvärr alldeles för många europeiska politiker som under det senaste årtiondet inte varit ärliga med sina väljare med vilken grundläggande krav på den ekonomiska politik, inbegripet behovet av effektiviserande strukturreformer, som är nödvändiga. Nödvändiga för att hållbart kunna vara med i ett valutasamarbete, och nödvändiga för att kunna bibehålla välfärd och internationell konkurrenskraft. Det kan förstås i nödfall hävdas att ledarna inte förstått vad som krävs, men då måste man anta att de är sorgligt inkompetenta. Att inte ta intryck av den stora mängd forskning som finns kring exempelvis ekonomisk tillväxt, konkurrenskraft eller välfungerade monetära unioner är det minsta vi borde kunna förvänta oss. Att många länders ledare verkat klara detta bättre under lång tid, exempelvis i Sverige under både höger och vänster, borde räcka för att ta udden av diskussioner om att det skulle handla om en allmän kris för den västerländska demokratin. Men jag skulle nog vilja hävda att Europa har en politisk kris på halsen, utöver den ekonomiska och finansiella. Att USAs politiker är ännu värre är ingen stor tröst.
Det som är positivt är att åtminstone de två första ”misstagen” jag nämnt är ganska enkla att lösa på längre sikt. Problemet är att vi måste överleva the short run först. Om hur jag ser riskerna på kort sikt och vad som förhoppningsvis kan göras åt dem ska jag försöka skriva om nästa gång.
Försök
SvaraRadera