Det finns alldeles för många sätt som det kan gå åt helvete på, när det världsekonomiska systemet i allmänhet och euroområdets ekonomi i synnerhet hamnat så snett som det har. Väldigt högt skuldsatta länder har svårt att få fortsatta lån till vettig ränta på de privata marknaderna för att finansiera löpande underskott och skuldåterbetalningar. Några av dem har tvingats be om internationella nödlån. Än fler har fått se centralbanksköp av statsobligationer för att hålla nere räntorna (ECB är i gott sällskap bl.a. Bank of England och Federal Reserve). Risken för att värdet på de ekonomiskt svagare staternas existerande obligationer ska skrivas ner gör att vissa banker som håller för mycket av dessa som tillgångar, och för lite av andra, hamnar i bekymmer. De kan låna kortfristigt från sina centralbanker, men för att bygga upp sina alldeles för låga kapitalbuffrar behövs i dagsläget hjälp från reringarna i deras värdländer. Som ofta är väldigt skuldsatta. Det är dyrt att återkapitalisera banker, och länder med stora eller sårbara banksystem ses därför som mer riskfyllda. Vilket gör att dessa länder får betala högre räntor för att låna. Länder med lägre skulder, men som gått med på att låna till länder med djupare problem, börjar också de hamna under press när osäkerheten stiger kring hur mycket pengar de eventuellt måste pytsa ut med i framtiden. Och deras lånekostnader stiger. När dysterhet och tvivel sprider sig börjar gemensamme företagare att vänta lite med investeringar och gemensamme man och kvinna att spara lite mer. Ekonomins hjul snurrar långsammare, vilket gör att skatteintäkter blir lägre, underskott större. Arbetslösheten stiger. Bankers vinster, som skulle kunna använts för att bygga upp deras egna kapital, uteblir. Det är förstås här vi är - i ett läge där svagheter i euroländers offentliga finanser respektive banksystem göder varandra i en allt snabbare nedåtgående djävulsspiral.
Hur ska den avbrytas, denna destruktiva och på sistone alltmer hysteriska dans? Många av världens skarpaste ekonom- och politikerhjärnor kämpar med den saken. De flesta som jag läst verkar fokusera på, grosso modo, tre saker: i) stabilisera banksystemet, ii) sjösätt mer raffinerade och/eller radikala strategier gentemot högt skuldsatta länder, och iii) ta sjumilakliv mot ett mer stabilserande ekonomiskt och politiskt ramverk för Europa. Som märks av mina ordval - det går från förhållandevis straightforward till mer och mer fluffigt och osäkert.
Hur det europeiska banksystemet ska stabiliseras har diskuterats friskt i internationell press den senaste veckan. Det finns mycket man kan tvista om, men i praktiken bör det handla om att ett massivt frontalangrepp sätts in: nationella garanti- och låneprogram som skapades i början av finanskrisen återupplivas och gemensamma institutioner används för att garantera medel för rejäl återkapitalisering. ECB måste samtidigt spela en stor roll för att undanröja tvivel om tillgänglighet av kortfristig likviditet.
Även när det gäller hantering av länder med problem tror jag att ECB måste ta en otvetydigt tydligare roll. Det är kontroversiellt - centralbanker är självständiga inte minst för att de inte ska användas för att trycka nya pengar att finansiera budgetunderskott med. Men tiden för finlir är över, och centralbankare måste slakta några heliga kor om de vill ha kvar några priser att stabilisera. I slutändan kommer de att behöva mycket hjälp, och de riktigt svåra besluten måste tas av politiker. Som att besluta vilka länders skulder som inte är hållbara och för dem besluta om procedurer för skuldernas nedskrivning. Som att sätta anpassningsprogram på plats som verkligen attackerar de underliggande svagheterna. Och genomföra dem. ECB kan heller inte finansiera allt med nytryckta euros - då blir riskerna alltför stora för en inflationschock framgent - så länder måste fortsätta låna till varandra. För länder utanför euroområdet, från Sverige och Storbritannien via USA, Kina, Japan och Brasilien till oljeproducenter som Ryssland och Gulfstaterna är det dags att komma till insikt - nu är det dags att bidra. Att stå bredvid och hoppas att en fullskalig ekonomisk härdsmälta inte ska påverka oss är farligt, dumt och naivt. Vettiga kanaler måste öppnas för sådant stöd som ger nödvändiga garantier för att det inte handlar om att slänga pengarna i sjön. IMF skulle kunna vara en sådan, men då måste sannolikt fler länder än nu ta det förnedrande steget att be om sådan hjälp.
Skulle ovanstående kunna ordnas är mycket vunnet i kampen mot spiralen. Mer ängsliga analytiker menar dock att det som verkligen behövs för att slutgiltigt vända på steken är att ekonomiskt starkare länder (läs Tyskland) helt och fullt garanterar skulderna hos ekonomiskt svagare (som i praktiken hela Sydeuropa i dagsläget). Jag tror personligen inte att det är nödvändigt att gå så långt. Men europeiska politiker och väljare måste inse att det är dags att fixa underliggande brister i hur eurosamarbetet är uppbyggt. Det kommer att kräva en större gemensam EU-budget som kan användas för att stabilisera ekonomier i obalans eller kris i framtiden. Det kommer att kräva djupare samordning av ekonomisk politik. Det kommer att kräva stramare regelverk där andra kan sätta stopp för skadliga budgetförslag i det enskilda landet. Det kommer att behövas smärtsamma strukturreformer i många länder för att få fart på stängda ekonomier och se till att gruppen marcherar mer harmoniskt, om än inte i takt.
Ett politiskt Amazonas av möjligheter och omöjligheter öppnar sig framför oss. Kan de ledande europeiska politikerna ta de första stegen in i djungeln, machetes i hand, finns det anledning att vara hoppfulla om att vi ska kunna hantera den mest allvarliga delen av krissituationen vi befinner oss i. Att tro att deras väljare öppenhjärtigt och tacksamt ska komma efter dem är väl mindre sannolikt, men det är väl sådana tillfällen som detta som skiljer ut de verkliga ledarna från de vanliga politikerna.
Och så, snipp, snapp, snut, så var den akuta krisen slut. Eller, vi får väl se. Och i vilket fall kommer vi antagligen att känna av dess effekter i ett decennium framåt, om det räcker. Men om det får det tänkas och skrivas en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar