Jag försökte för en knapp månad sedan här göra poängen att det finns ont om enkla lösningar för Grekland. Ett par veckor av hetsande bland analytiker om behovet av mer betydande skuldavskrivning, och rykten om att euroländerna nu funderar kring 50-60 procents ”haircut” för privata kreditorer, verkar dock ha fått en del att tro att detta skulle vara en tillräcklig lösning för att få Grekland på rätt köl. Detta vore naivt att tro.
Den gångna helgen bjöd också på förnyat motstånd mot idén på frälsning via stor privat skuldavskrivning. Inte minst från Grekland självt. Som bl.a. Ekonomiekot Lördag plockat upp har en av landets mest kända ekonomer, förre vice-chefen på ECB Lukas Papademos (nu rådgivare åt premiärministern), sakligt informerat om att en skuldavskrivning om 50 % på landets skulder till privata kreditorer de facto inte ge mer än en nedskrivning på 20 % av den totala skulden (se även artiklar i internationell press här och här). Privata kreditorer i utlandet äger nämligen numera bara en tredjedel av landets skulder. En andra tredjedel av skulden ägs av grekiska banker, pensionsstiftelser och försäkringsbolag, vilka måste återkapitaliseras vid en skuldnedskrivning för att landets ekonomi ska ha någon chans att återhämta sig. Av Grekland självt (= full nationalisering av dessa, mer eller mindre), vilket innebär att skulden bara flyttar från ett konto till ett annat. Och den sista tredjedelen ägs redan av de andra euroländernas regeringar, av ECB och IMF. Och dessa får förstås för allt i världen inte röras. Att som finans- eller statsminister acceptera något annat vore förstås politiskt självmord i vilket euroland som helst.
Så förslaget om 50-60 procents avskrivning är alltså knappeligen tillräckligt för återvunnen solid solvens, och därtill finns risker. Papademos säger att genomförande av en så stor avskrivning är att ”leka med elden”, i alla fall om man antar att de privata kreditorerna inte går med på denna ”frivilligt”. Han tror att Grekland, utöver kostnaderna för den direkta nationaliseringen av i stort sett hela det inhemska finanssystemet, löper risken att se ännu kraftigare finansiell turbulens med likviditetsproblem för återstående banker. Därtill gör privata grekiska sparare förluster och måste dra åt svångremmen ytterligare. Vilket alltsammans slår mot realekonomin, som då kommer att krympa ännu mer. Vilket förvärrar skuldbördan och försvårar konsolideringsarbetet. Detta, återigen, är bara effekten i Grekland. Utöver denna lilla del av Europa finns risken för fortsatt flykt bort från obligationsmarknaderna och bankerna hos andra länder med höga skulder (säkerligen från Portugal och Irland, sannolikt från Italien och vem vet, kanske också från Frankrike).
Som varja låntagare vet är egentligen storleken på skulderna oviktig - det är räntor och amorteringar som är det centrala. Och ifall de förfaller idag eller imorgon eller om 30 år. Vad det handlar om för Grekland att få till ett flöde av betalningar som är tillräckligt litet för att landet ska kunna klara det med sina ekonomiska bekymmer, och samtidigt tillräckligt stort för att inte kreditorerna ska helt överge landet åt sitt öde. Om de privata kreditorerna nu kommer att helt överge Grekland vid en nedskrivning om 50-60 procent av deras fordringar, så kan man fråga sig varför man inte skulle skriva ner dessa med 90-100 % när man ändå är på gång. Vidare måste man fråga sig om det räcker att ”bara” skriva ner nuvärdet av bara privata skulder, eller om offentliga kreditorer också måste ta en smäll? Jag skulle inte bli förvånad ifall euroländerna förr eller senare inte måste (borde?) ge grekerna ”räntefritt” i ett antal år för att få ihop ekvationen, även om deras lån inte skrivs ner i absoluta tal (de sänkte räntorna stegvis både i våras och i somras). Men hur många eurolandsregeringar kommer att falla när väljarna upptäcker att de reellt subventionerar Grekland med sina skattebetalningar?
Den grekiska ekonomin måste anpassa sig till en ny verklighet – den utan ett ständigt flöde av ny kredit. Hittills sker anpassningen genom att ekonomin sjunker ihop (vilket i slutändan kommer att leda till att import i slutändan blir lika med export). Offentlig budgetkonsolidering (så att även den balansen så småningom går ihop) spär på denna krympningsprocess. Men en mindre ekonomi förvärrar förstås skuldhållbarhetsproblematiken. Alternativet är att grekerna kan förmås omforma sitt lands ekonomi, så att höjd produktivitet kan börja betala för den konsumtion som bara ständigt stigande skuldsättning tidigare klarat av att finansiera. Det pågår ett ambitiöst reformarbete, det är säkert och visst, men är det tillräckligt långtgående? Och är grekerna villiga att acceptera dess konsekvenser? Tyvärr verkar svaren på de frågorna ännu så länge vara allt annat än ett otvetydigt ”ja”.
Vi har nog tyvärr bara sett ett par kapitel i den här krisen ännu. Oavsett eventuellt nytänkande och handlingskraft från kommande onsdags EU-kristoppmöte (det andra på fyra dagar...).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar