Europas experiment

Europa håller på med tre överlappande och sammanlänkade stora experiment för tillfället. Det mest konkreta och helt dagsaktuella av dessa är huruvida en finanskris med självförstärkande dynamik kan stoppas via stegvisa åtgärder, och inte med drastiska och dramatiska insatser. På en högre nivå pågår sedan ett och ett halvt decennium ett experiment om ifall det på längre sikt går att bedriva en gemensam penning- och valutapolitik utan omfattande finanspolitisk samordning, eller om detta är en inherent ostabil position. På en ännu mer övergripande nivå, ja nästan på metafysisk sådan, pågår försöket att skapa en solid primäridentitet för kontinentens innevånare bortom hemlandet – såsom européer. I dagsläget är dessa experiments respektive öden ovanligt sammanflätade. Man skulle kunna säga att vi befinner oss, som klichén säger, vid ett historiskt vägskäl. Nedan några funderingar kring detta i omvänd ordning.

Identitetsexperimentet

Ekonomisk vinning och viljan till fred har åtminstone sedan 1600-talet varit huvuddrivkrafterna för närmare europeisk politisk och ekonomisk samordning. Skapandet (eller främjandet) av en sameuropeisk identitet verkar å andra sidan nästan alltid verkar ha varit ett lösligt bihang. Men även om den europeiska identiteten aldrig har varit ett direkt mål så har övertygelsen om att en sådan identitet skulle träda fram gradvis varit åt det religiösa hållet - mer trosviss än vetenskaplig.

Idag har vi i alla fall ett stort Europaparlament, vi har ett slags gemenskapsregering genom Europeiska Kommissionen som hanterar en inte obetydlig EU-budget, och vi har mäktiga gemensamma europeiska juridiska instanser. Kort sagt, vi har en nivå av bred europeisk samordning som aldrig tidigare skådats, åtminstone om man ser till det som skapats av fria val och inte av tvång. Och det ska också tillstås att det finns ett demokratiskt stöd för samordningen som går långt bortom vad de flesta trodde var möjligt för ett halvsekel sedan. Trots det infinner sig frågan: finns det tillräckligt många ”européer” i Europa?

Jag skulle tro att de i vår världsdel som sätter detta epitet på sig själv fortfarande är ganska få, självklart också i senkomlingen in i EU-samarbetet Sverige (trots att det gått 20 år sedan Carl Bildt kom med sin bok ”Hallänning, svensk, europé”). Och bristande europeisk identifiering spelar roll, eftersom det finns gränser för vad väljare och skattebetalare är beredda att avstå från i termer av makt och resurser till förmån för fluffigare ideal och befolkning i länder man inte känner samhörighet med. 2011 års politiska retorik i bl.a. Nederländerna och Finland har satt detta på sin spets, när medborgarna i dessa länder ombetts direktfinansiera grekiska budgetunderskott (om än ännu så länge med lån och inte gåvor). I andra länder har det gått smidigare men frågan inställer sig ändå: hur långt kan EU gå mot markant större samordning utan mer av europeisk identitet?

Valutaexperimentet

Snabbzoom till euron och EMU, den ekonomiska och monetära unionen. Som ju mest bara är monetär ännu så länge. Efter tio år med euron i cirkulation är eurosamarbetet nu i en allvarlig situation. Är det förvånande?

Teorin om optimala valutaområden, bl.a. utveckad av Nobelpristagaren Robert Mundell, säger grosso modo att en framgångsrik och hållbar valutaunion kräver fyra saker: i) stor samvariation i ekonomiska cykler i områdets olika delar; ii) en hög grad av rörlighet hos arbetskraften;  iii) fri rörlighet för kapital och priser (inkl. löner); samt iv) ett system av finanspolitiska transfereringar till regioner/länder som tillfälligt missgynnas av de första två.

Väldigt få valutaområden uppfyller dessa kriterier fullt ut, inte USA och inte heller många mindre länder som Sverige. Inte minst därför är regionala skillnader inom länder så anmärkningsvärt hållbara. Men det är knappast en väl dold hemlighet att de sjutton länder som numera delar den gemensamma valutan inte är i närheten av att leva upp väl till dessa fyra kriterier. Frågan är hur mycket eurosamarbetet måste anpassas för att nå en hållbar inre balans. Mycket säger många idag, ganska lite har de flesta förståsigpåare sagt i tio års tid fram tills nu.

Det positiva är att den ekonomiska samvariationen i Europa ökat i globaliseringens fotspår, även om det knappast går att tala om att ECB:s penningpolitik hela tiden passat alla perfekt. Men språkförbistring gör att snabba befolkningsomflyttningar är osannolika. Detta sätter mer tryck på kvarvarande två kriterier: prisflexibilitet och transfereringar. Vad gäller priser, inte minst löner, så har de en tendens att vara väldigt trögrörliga nedåt. Detta reflekterar inte minst oviljan hos den majoritet (insiders) som fortfarande har jobb mot att anpassa sina förmåner för att ekonomin som helhet ska kunna anpassa sig bättre. Att ändra detta är möjligt, men tar ofta tid att implementera. Så slutligen kommer vi till frågan om transfereringar, om ifall det finns en gemensam penningpott som är tillräckligt stor för att utjämna negativa konsekvenser av ekonomiska chocker som drabbar olika delar av unionen olika (s.k. assymetriska chocker). I EMU-teorin försökte man lösa detta genom att anta att alla enskilda länder skulle ha tillräckliga finanspolitiska buffrar för att själva klara ut stabiliseringspolitiken. Det var tyvärr bara en vacker tanke, och nu befinner vi oss i ett virrvarr av lånepaket och ECB-interventioner. En ny jämvikt utan större förändringar skulle kanske kunna hittas, men oddsen ser dåliga ut för det. Så vad krävs? Ännu tuffare nationella budgetregler? En större EU-budget? En socialisering av alla skulder? Eller alltihop.

Krishanteringsexperimentet

Gonzalez-Herrero och Pratt identifierar krishanteringens olika faser, lite förenklat, som rätt problemidentifiering, rätt val av lösningar till problemen, och stadig implementering av dessa. Inte minst när det gäller finansiell krishantering så handlar det ofta om att också snabbt vinna förtroendet för valet av lösningar, då tveksamhet kring lösningarna kan leda till att ekonomiska aktörer fortsätter med individuell skademinimering med dramatiska kollektiva konsekvenser. Och för att det inte ska råda någon tveksamhet om att krishanterarna är de som styr och ställer är rådet därför ofta att de ska ta i tills de kräker – det gäller att överraska investerare, bedömare, marknader och väljare med ett batteri av åtgärder så många och så stora att osäkerhetsspiralen kan fås att vända riktning, så att ekonomiska aktörer ändrar sitt beteende.

Strategin motsvarar militärens ”shock and awe” – få det att se ut som att du är helt överlägsen på slagfältet så är det mesta vunnet. Nu sitter många bedömare (ex här) och väntar på euroledarnas ”shock and awe”. Förväntningarna på det EU-toppmöte som ska hållas kommande söndag, den 23 oktober, har byggts upp till kokpunkten. Till och med brittiske premiärministern David Cameron uppmanar européerna förra veckan att ta til en ”big bazooka approach”. Marknaderna har också stabiliserats senaste veckan i förväntan på det anfall som komma skall. Frågan jag ställer mig är dock: finns det någon trovärdig stor bazooka i en union med komplexa beslutsvägar? Där självständiga nyckelinstitutioner (läs ECB) inte kan beordras att ställa sig på raka led? Och där det politiska stödet för olika bazookaskott kanske inte finns (ref. resonemanget ovan)?

Det verkar som om förväntningsvinden började vända lite igår, genom tre kallsinniga tyskars kommentarer (Merkels talesman Seibert, finansminister Schäuble och proffstyckaren Münchau). De har nog gjort alla en tjänst i termer av att hålla förväntningarna nere. Även om finansminister Anders Borg inte håller med (enligt DI) så är det nog bara orealistiskt att förvänta sig att väldigt mycket kan levereras på en gång. Utöver argumenten ovan kan också nämnas att euroområdets regeringar inte kan tillföra nya medel för att hantera krisen, bara omdistribuera de resurser som finns tillgängliga. Nej, de senaste två årens historia visar att det är steg-för-steg-modellen som gäller.

I bästa fall kan vi på söndag få en gemensam vision om ett lösningspaket från de ledande politikerna, och ett igångknuffande av ett antal processer som de anser behövs för att lösa euroområdets problem. Konkreta förslag på bankåterkapitalisering. En ny plan för hantering av Greklands skulder. Att justera EFSF så att denna facilitet kan ge garantier för upplåning av euroländer i likviditetsklämma. Förslag på ännu närmare och mer tvingande ekonomisk-politisk samordning, kanske till och med löften om att ta konkreta steg mot en gemensam finanspolitik inom 10-15 år. Förslag på fördragsförändringar som kan uppgradera ECB:s verktygslåda för att hantera finanskriser. Kanske ännu fler saker, men det viktiga att inse är att det hela kommer att ta tid att genomföra. Och det är därför det är ett experiment: kan en snabbt nedåtgående spiral av förtroende och ekonomiska indikatorer, en finanskris, vändas med den Europeiska Unionens ”pacifistiska” steg-för-steg-medel, utan bazooka och shock-and-awe?  Eller inte?

Ödena för Europas identitetsexperiment, valutaexperiment och krishanteringsexperiment är förenade i en högoktanig situation. Hur det går kommer att vara av stor relevans både för dagens och morgondagens européer. Vare sig de känner sig som några eller inte.