Inget steg fram, ett steg tillbaka

Det kändes som om ett diktaturfritt Europa var inom räckhåll. Men 2011 har inte bara varit den arabiska vårens och eurokrisens (första) år, utan även ett år då vi sett allvarliga bakslag för demokratin i Europa - relativt väntat i Vitryssland, mer oväntat i Ungern.

Det var väl aldrig något egentligt tvivel om att presidentvalet i Vitryssland för nästan exakt ett år riskerade att bli en parodi på demokrati. Men att diktatorn Alexander Lukasjenko inte bara skulle fuska sig till ännu en mandatperiod på den post han innehaft sedan 1994, utan också därefter kraftfullt förtrycka de protester som rättmätigt förekom var inte lika väntat (om de än agerat förhållandevis civiliserat jämfört med vad Bashar Al-Assads bödlar gjort i Syrien).

Under våren 2011 dömdes ett antal "oppositionella" till tuffa fängelsestraff, ofta efter att ha misshandlats av polis eller i häkte. Samtidigt förvärrades landets ekonomiska situation snabbt, när presidentens fullständigt ohållbara expansion av statliga krediter (bl.a. en del av valkampanjen 2010) drog landet i tydlig zimbabwisk riktning. Inflationen steg till över 100 %, valutareserven åts upp av ett stort bytesbalansunderskott som i sin tur ledde till en valutakris och en bankkris (denna IMF-rapport ger en bra bakgrund). En statsfinansiell kris pågår. Den borne demokratens förhoppning är förstås att den ekonomiska krisen kan vara ett utmärkt tillfälle att mobilisera massorna mot autokraten, men vi har ännu inte sett detta, bara en fortsättning på repressionen och på den samhälleliga utförsbacke som detta tragiska grannland valt (Minsk är bara drygt 80 mil från Stockholm).

Efter att ha misslyckats med sin ekonomiska sanering efter att ha bett IMF och EU om krislån 2008, befinner sig nu även Ungern på väg mot en ny ekonomisk kris. Det händer förvisso ofta att det tar lång tid för länder att verkligen ta sig ur ekonomiskt trubbel, och med dagens euroturbulens är ju till och med de starkaste nervösa. Men det är ett helt annat Ungern som nu återigen knackar på valutafondens och kommissionens port - ett EU-land som tagit sjumilakliv mot att de facto avveckla sin representativa demokrati. Den helt demokratiskt valda Fidesz-regeringen har sedan valsegern i april 2010 utnyttjat sin kvalificerade majoritet i parlamentet till att ändra konstitutionen och vallagarna, tysta fristående media och kväsa självständiga institutioner (inkl. rättsväsendet) på ett så kvalificerat sätt så att Hugo Chávez, Daniel Ortega eller till och med självaste Vladimir Putin måste vara djupt imponerade. Ett par bra och fylliga uppteckningar av regeringens steg att undergräva demokratin, vilka fortsatt och fördjupats betydligt under 2011, finns här och  här .

Visst har det förekommit protester från institutionellt håll i Europa, men det har varit ganska veka sådana. När Fidesz har struntat i kritiken har inget hänt, och Ungerns ordförandeskap i EU under våren 2011 verkar snarare ha blivit en anledning från kritikerna att tillfälligt hålla tyst snarare än att höja rösterna. Med eurokrisen och arabuppror på näthinnan är det måhända förståeligt att Merkel, Sarkozy, von Rompuy och hela klabbet, inkl. Reinfeldt och Bildt, inte haft tid att bry sig så mycket om ett litet bångstyrigt land i Centraleuropa. Men tänk om det de håller på med är vår tids motsvarighet till en "Chamberlain"?

En parodi på demokrati är inte vad som behövs i EU. Ledarna i övriga EU-länder måste kraftfullt protestera mot det som sker och fortsätter att ske i Ungern. Kanske, men bara kanske, kan landets ekonomiska bekymmer med stigande skuld och stort bytesbalansunderskott ge övriga EU något av en hävstång för att få Fidesz och dess ledare (alt. blivande diktator) Viktor Orbán på andra tankar. Men 2012 måste bli året då övriga EU:s ledare, ja för alla EU-medborgare, att markera att länder som inte garanterar de checks and balances som tillhör en normal demokrati inte är välkomna i klubben. Om vi misslyckas med att sätta sådana gränser kommer ekonomisk turbulens inom alltför kort inte längre vara EU:s allvarligaste problem.

Europeisk ledare och följare. Tyvärr.

En fotnot att bry sig om

Det verkar som om det bara är i Finland som man inser hur nära man är att bli det första landet som lämnar eurosamarbetet. En närmare koll på överenskommelsen vid förra veckans EU-toppmöte ger ledtrådar till varför euro exit kan komma tidigare i nordost än i sydost.

Att EU-toppmötet i förra veckan innebar en tydligare uppdelning av EU i olika delar har kommenterats vitt och brett, men av större betydelse för Finland är att också euroområdet delas upp i olika lag. Enligt toppmötesbesluten i förra veckan kommer nämligen Tyskland, Frankrike och Italien att kunna blockera lån till länder i kris via den nya euroräddningsfonden (ESM), medan alla andra lilleputtar på egen hand inte kan stoppa dylika beslut. Detta genom att Merkozy föreslagit beslut med kvalificerade majoritet (QMV) i brådskande ESM-fall (s.k. emergency procedure) - och brådskande är det förstås i praktiken nästan alltid när ett krispaket ska beslutas. Ur effektivitetssynpunkt är denna regel förstås rimlig, men den krockar med Finlands rättmätiga motvilja mot att bli ett B-land inom euroområdet trots nominellt mycket starkare offentliga finanser än de flesta andra. Att Italien skulle kunna stoppa ett lån till Finland medan Finland inte skulle kunna stoppa ett lån till Italien, spär förstås på missnöje med att landet redan tvingats skjuta till stora summor till lån till "oansvariga" greker, irländare och portugiser. Därav den enda fotnot som pryder toppmötets sjusidiga kommuniké - nämligen att förslaget om QMV är "subject to confirmation by Finnish parliament".

Givet att det nya "eurofördraget" förr eller senare kommer att bli föremål för omröstning i alla nationella parlament i euroområdet kan man ju undra varför just Finland bråkar redan nu. Min gissning är att Katainens regering faktiskt hade kunnat falla redan under helgen om fotnoten inte funnits där, eftersom förslaget inte i dagslägetverkar ha stöd vare sig av alla regeringspartier (tänk Socialdemokraterna) och definitivt inte av en majoritet i riksdagen. Nu har Katainen fått ett slags frist fram till mars nästa år, då det nya eurofördraget ska vara framförhandlat. Men givet att ledarna i 16 av 17 euroländer redan förklarat sitt stöd för ESM-röstreglerna, är det svårt att se att det finns något utrymme för Finland att återvinna ett nationellt ESM-veto i kommande förhandlingsrundor.

Det är inte orimligt att tro att den finska regeringen, och riksdagen, kommer att vika ner sig och acceptera de stora ländernas diktat när vi närmar oss "crunch time". Allvaret i situationen kanske kan få Socialdemokraterna (nu i regering) eller Centerpartiet (nu utanför regeringen), nu båda i full strid med sannfinländarna om euroskeptiska medborgares gunst, att svänga om. Det finns säkert utrymme för lite knep och knåp i ESM-reglerna, som att införa ett tak på ESM-lånen om man använder "emergency procedures". Men om en majoritetsregering inte kan enas för en sådan eftergift så återstår två möjligheter - nyval med Timo Soini i fullaste slagläge, eller att sittande regering faktiskt självmant beslutar att "enough is enough" och deklarerar att Finland alltid måste ha ett veto över hur finska skattebetalares pengar används. Frågan är om Finlands Bank inte redan börjat lite lätt inventera förråden av gamla markka-sedlar där långt nere i bergsrummen.