Ett krisande banksystem är den svagaste länken i kedjan som tills vidare håller Grekland kvar i euron. Nedan ett försök att förklara varför den länken kommer att vara utsatt för stort tryck framöver.
***
I varje hjärta som hyser det minsta uns av reaktionära känslor måste Syrizas storvinst i det grekiska valet igår framkalla en visst mått av välvilja. Ut med det gamla, ineffektiva och korrupta. In med det nya, fräscha och förhoppningsfulla. Att politiken som denna vinnande gruppering sedan verkar stå för i bästa fall kan kallas för populistisk och i värsta fall orimlig och emellanåt vansinnig är en sorgligare historia, men inte så sorglig som grekernas totala misslyckande med att bygga en modern stat med ett modicum av vi-tänkande sedan militärerna sparkades bort från makten 1974. Och det ligger väl tyvärr i sakens natur att det är svårt att bryta upp och starta om från exempelvis en socialliberal politisk mitten, även om det nya centerpartiet To Potami lyckats förhållandevis väl (4:a i valet) och skulle kunna fortsätta bryta mark. I jämförelse av ålder (To Potami startades i mars 2014) är ju Syriza nästan en dinosaurie. Nåväl, det verkligen gamla Nea Dimokratia-PASOK-alternerandet ser ut att ha förverkat sin rätt att styra Grekland, och en ny tideräkning börjar. Och det är tack och lov inte en Gyllene Gryning!
I Grekland har man ett statssekreterarsystem liksom det svenska, där styrningen av statsapparaten (i den mån detta kan sägas vara möjligt) hänger på att det finns en uppsättning operativa och erfarna teknokrater med partibok som kan stiga in och säkra omvandlingen av blommiga löften från välkammade ledare till konkreta lagförslag och handlingar. Det kan förmodas att Syriza inte har den djupaste brunn att ösa ur på den fronten, eftersom det är något som i praktiken byggs upp under år av regeringsinnehav. I vilket fall kan detta bli en betydande hämsko för den nye premiärministern Tsipras och hans regering. Problemet är nämligen att det är enormt bråttom, och att tidiga snedsteg skulle kunna leda till det euroutträde som Syriza sagt sig vilja undvika (och då ännu mer ekonomisk, finansiell och social turbulens). För att förstå hur detta skulle kunna hända trots att vare sig den nya regeringen, det grekiska folket, IMF, ECB eller ledande företrädare i Kommissionen och Rådet säger sig vilja detta, kan det vara bra att känna till något lite mera om något så intrikat som det grekiska banksystemets finansieringsvillkor.
Utan stöd från staten (och därmed konkret av IMF och de europeiska låneprogrammen) hade Greklands banksystem kollapsat för länge sedan - den ekonomiska utförsåkningen sedan 2007 har lett till enorma förluster för bankerna. Numera är det ett i huvudsak statsägd system dominerat av fyra storbanker (inte olikt oligopolstrukturen i Sverige): National Bank of Greece, Piraeus Bank, Eurobank Ergasias, och Alpha Bank. Dessa banker kan, trots flera stora kapitaltillskott (senast under 2014), inte sägas vara annat än på gränsen till sammanbrott.
Andelen dåliga (non-performing) lån i storbankerna är enligt deras egna räkenskaper katastrofalt höga: runt en tredjedel av total utlåning. Därtill har de har "bara" avsatt kapital för att täcka förluster på mellan 40 och 48 procent av dessa dåliga lån. När ECB, numera chefsmyndighet för finanstillsyn i euroområdet, fick kolla igenom bankernas böcker under 2014 innebar detta också en markant uppjustering av andelen dåliga lån - något som kommer att synas i räkenskaperna inom kort. Det finns två huvudskäl till att ECB tekniskt sett inte kan förklara bankerna i konkurs, även om de i praktiken är det. Dels får grekiska banker enligt (grekiska) bokföringsregler under en övergångsperiod räkna med möjligheten att använda de senaste årens jätteförluster som avdragsrätt på framtida skattebetalningar (och därmed, bisarrt, som en tillgång i balansräkningen). Dessa utgjorde ca 40 procent (!) av de grekiska bankernas tillgångar i slutet av 2013. Dels så finns det rekonstruktionsplaner för bankerna, vars effekter räknas med i viss mån men som ännu inte är fullt genomförda. Så även om bankerna håller ihop på pappret, är det i praxis en rad i stort bankrutta verksamheter vi talar om - och det är svårt att förstå de utländska privata investerare som valde att bidra till stora kapitaltillskott i bankerna under 2014. Att grekiska banker kan komma att bli ECB:s första rejäla blåtira som tillsynsmyndighet (3 av 4 banker fick "godkänt" i den test som genomfördes under 2014) är närmast sannolikt.
Samtidigt finns det ingen modern ekonomi som kan klara sig utan ett fungerande bank- och betalningssystem. So the show must go on, på ett eller annat sätt. Och även om det är balansräkningen som avgör om en bank är solvent eller inte, så är det likviditetssituationen som antingen rycker undan mattan eller tillåter en insolvent bank att fortsätta ännu ett tag: zombie banking.
Banker har grovt sett tre sätt att finansiera sin utlånsverksamhet: med egenkapital från ägarna, med insättningar från dess kunder eller med lån på kapitalmarknaderna. I Grekland har det sistnämnda, givet sektorns brist på attraktionskraft, helt ersatts av lån från ECB och den egna centralbanken (som ju naturligtvis är en del av eurosystemet). När de grekiska småspararna och företagen börjar att ta ut sina euro ur bankerna, vilket de ofelbart gjort i varje period av större politisk turbulens de senaste åren, så måste bankerna låna ännu mer från ECB för att hålla sig vid liv. (Alternativet skulle vara att kräva omedelbar återbetalning av några av de utestående lånen, vilket dock skulle vara ett recept för en garanterad förvärring av den ekonomisk kollapsen och i praktiken därmed omöjligt). Officiell statistik har ännu inte släppts, men diverse rating-företag och analysfirmor har kommit fram till att omkring 10 miljarder euro har plockats ur de grekiska storbankerna under de två senaste månaderna. Det ser ut som om (ännu) en "bank run" kan vara under snabb uppsegling.
Låt oss kort bara gå över till bankernas tillgångar: utöver lån till grekiska hushåll och företag utgörs en inte obetydlig del av dessa av lån till den grekiska staten. Efter en skuldomförhandling 2012 är dessa inte så stora som de en gång var, men det handlar ändå om innehav av statsobligationer och statsskuldsväxlar på 20-25 miljarder euro. Dessa statsgaranterade värdepapper använder bankerna i sin tur som säkerhet när de lånar från ECB.
Den grekiska staten är för närvarande helt beroende för sin kortfristiga finansiering av att utställa statsskuldsväxlar, och grekiska banker är för närvarande de enda köparna. I sin tur är bankerna beroende av att ha dessa värdepapper som säkerhet för att fixa sin egen löpande finansiering. Här finns en omedelbar hake som det inte är helt säkert att Syrizas väljare är helt medvetna om, nämligen, att ECB:s regler stipulerar att grekiska statsgaranterade värdepapper endast kan användas som säkerhet för lån hos centralbanken om landet har ett nödprogram med EU och IMF på plats (givet att garantin annars inte kan sägas vara "hållbar").
Vilket för oss tillbaka till politiken: om den nya Syriza-ledda regeringen inte kan förhandla någon slags förlängning på plats av dess program med euroländerna (via lånefaciliteten ESM) så kan denna olustiga karusell snabbt bryta samman. Det är bråttom - nuvarande program utlöper den 28 februari i år - och det kommer att ta tid innan den nya regeringen har de "operatörer" på plats i regeringskansliet som kan skruva samman ett program som i tillräcklig mån kompromissar med landets EU-partners alla önskemål.
Det finns väldigt mycket att säga om grekisk skuldhållbarhet, behovet/önskvärdheten av att skriva ner den, fortsatta avvägningar i finanspolitiken och så vidare, men ett är säkert: Syriza har lovat både guldskimrande euro och gröna olivlundar utan att ha täckning för det. Det kommer att bli hårda förhandlingar med stor osäkerhet och brådska. De sistnämnda är faktorer som kan spä på utflödet av insättningar i de grekiska bankerna ytterligare, och därmed öka behovet och beroendet av ECB-finansiering ytterligare i en ond spiral. Därtill kan Syrizas retorik om skuldomförhandlingar smitta av sig på låneåterbetalningsviljan hos vanliga greker, med risk för att andelen dåliga lån stiger ytterligare. Tecken finns redan på att något sådant är på gång.
När kan den accelererande karusellen flyga av sitt nav? Det föreligger ingen offentlig information om vare sig den grekiska statens eller bankernas kortfristiga finansieringsbehov, men det skulle kunna ske snart. Om man ser till staten, så har Grekland förvisso numera på årsbasis ett överskott i statsfinanserna före räntebetalningar och amorteringar (en gigantisk förbättring sedan 2007) och borde därmed kunna finansiera sin löpande utgifter själv, men det finns garanterat ändå ett kortfristigt likviditetsbehov som ska täckas för att kunna betala räkningar, pensioner och så vidare. Inte minst måste man också återfinansiera ca 15 miljarder euro i statsskuldsväxlar varje månad (eller sannolikt sett öka mängden av dessa). Och om bankerna inte längre får använda dessa som säkerhet vid lån i ECB, så kommer de inte att vilja eller kunna köpa dem. En akut likviditetskris kan därmed uppstå för både staten och bankerna. Staten kan möjligen "skjuta upp" vissa betalningar en smula (go into arrears), och därmed klara sig tills någon större amortering är aktuell, men detta skulle antagligen dramatiskt förvärra uttagen av insättningar i banksystemet.
Ett alternativ för regeringen att kunna betala sina räkningar skulle kunna vara att introducera någon slags tillgodohavanden (IOUs), som sedan kunde användas av privatpersoner och företag för att i sin tur betala sina räkningar, skatteinbetalningar och annat. Om detta låter som återinförandet av en egen valuta bakvägen så är det precis vad det är. Dessa IOUs, nominellt i euro, skulle omedelbart handlas till ett kraftigt reducerat pris i förhållande till "riktiga" euro.
Mer sannolikt är nog att Grekland skulle behöva införa någon slags kapitalkontroller, främst begränsningar på bankuttag och överföringar till andra länder, i stil med dem som Cypern införde 2013. Detta skulle kunna få ner farten på karusellen så att man i en smula mer lugn och ro kan förhandla fram ett nytt låneprogram med EU. Samtidigt kan ECB förhoppningsvis förhålla sig kyliga och fortsatt tillåta grekiska banker att ställa statsgaranterade papper som säkerhet i dess lånefaciliteter. Men det är bråttom ändå - finansiering till större skuldåterbetalningar till IMF och ECB måste i vilket fall vara på plats senast i slutet av våren.
Låt oss hoppas att det är efter hårda men raka politiska förhandlingar mellan folkvalda representanter som Greklands euro-öde avgörs. Det skulle vara en stor tragedi för hela EU-projektet om ett sådant monumentalt beslut skulle avgöras de facto av en handfull icke-folkvalda centralbankchefers benhårda uttolkning av halvt godtyckliga regler om "säkerhetsställande i penningpolitiska operationer".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar