Om ungefär nio månader, i oktober 2014, kommer ECB att offentliggöra resultaten från den s.k. "Comprehensive Assessment" som man genomför av euroområdets banker inför Mario Draghis tillträde som överste bankinspektör i november, det första steget i införandet av en bankunion i (delar av) EU. De viktigaste elementen av denna undersökning är en djupkoll på de största bankernas balansräkningar, samt ett stresstest av desamma. EU har totalt misslyckats med att skapa trovärdighet i denna typ av övningar tidigare (tänk de EBA-ledda stresstesterna 2010 och 2011), och ECB har tagit intryck av detta. Nu ställs hårda krav på användning av gemensamma definitioner, erkännande av dåliga lån som dolts i bokföringen, hårdare stresscenarier och inte minst att det är (dyra) oberoende räknenissar som gräver i bankräkenskaperna (och inte de nationella tillsynsmyndigheterna eller bankerna själva).
Det är stora saker på spel. För det första ECB:s trovärdighet – det vore oändligt pinsamt om ECB skulle ge grönt ljus åt en bank att komma under gemensam banktillsyn, för att denna sedan inom kort tid skulle implodera av dolda fel. Och om ECB inte ens kan gå igenom räkenskaperna på en bank, kan vi då verkligen lita på dem att institutionen kan föra en väl avvägd penningpolitik rent allmänt, eller stoppa en annalkande deflation?
För det andra, om en massa banker under gemensam tillsyn skulle visa sig behöva stöd för att överleva inom de närmaste par åren, så skulle det kraftigt undergräva den politiska viljan i Europa att genomföra det andra steget i bankunionen; gemensam avveckling av banker i kris. Här kan det ju delvis komma att handla om att nationella medel ska kunna gå till att finansiera en återkapitalisering eller avveckling av en stor bank från ett annat land, ett scenario som skulle kunna få vilken finansminister som helst sömnlös. Men utan det steget så skulle euroområdet inte ha kommit mer än några myrsteg närmare att bryta den kraftiga sammankoppling av svaga banker med svaga offentliga finanser som satte hela den gemensamma valutans underbyggnad i gungning under 2011, 2012 och 2013, med kriserna i Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Cypern. Utan gemensam (finansiering av) bankavveckling blir det ingen bankunion.
Så till höstens besvikelser. Jag är övertygad om att många bankanalytiker, och även många politiker, kommer att bli djupt negativt överraskade av ECB:s stresstestresultat i oktober. Dessa kommer helt enkelt inte att vara tillräckligt dåliga. Nedskrivningarna i de europeiska banktillgångarnas värde kommer att vara mycket mindre än väntat, och färre banker än väntat kommer att ha behov av ytterligare egenkapital för att nå solvenskraven som ställs i testerna. Men är detta bra eller dåligt?
Jag menar att det kommer att vara bra. Den stora frågan kan sägas vara, om majoriteten tyckare och bedömare kommer att vara förmögna att se helhetsperspektivet. Det jag menar är, att resultaten kommer att medföra besvikelse enbart eftersom hela ECB-övningen redan nu kan sägas vara en stor framgång. Bankerna har nämligen redan på ett tidigt stadium insett att deras vanlig skuggspel med räkenskaperna med stor sannolikhet kommer att genomskådas, och de har därmed i stor skala börjat justera sina räkenskaper och sina balansräkningar. Rapporteringssäsongen för sista kvartalet 2013 och därmed även helårstal för 2013 har satt igång, och det är dessa tal som ECB kommer att använda som jämförelsemått i övningen. Det är redan uppenbart att många europeiska storbanker gjort större nedskrivningar i sina tillgångsvärden för sista kvartalet 2013 (ex. Deutsche Bank och Royal Bank of Scotland), en trend som lär bli än mer robust i och med att räkenskaperna trillar in nu under slutet av januari och februari.
Det är lika uppenbart att många både sålde av tillgångar, betalade tillbaka lån (bl.a. till ECB självt), utställde nya långfristiga obligationer eller tog in nytt aktiekapital i slutet av 2013 för att på så sätt "förbättra utgångsläget" för ECB:s test. Denna trend har varit som starkast i de länder som haft störst ekonomiska bekymmer på sistone, ex. i Italien och Spanien, och de har tilltagit i styrka under januari. Förvisso kommer kapitalförbättringar under 2014 inte att synas direkt i ECB:s test (som ju tittar på 2013-data), men när räknesnurrorna stannar framemot oktober kommer bankernas finanschefer att kunna säga att "det där har vi redan åtgärdat". Och därmed kommer de "återstående" nedskrivnings- och rekapitaliseringskrav som ECB rapporterar i oktober att vara mycket lägre än de olika analytikerestimat som cirkulerar just nu.
Betyder det också att ECB kommer att få en flygande start som tillsynsmyndighet, att tilltron till europeiska banker kommer att skjuta i höjden och de senaste årens fallande kreditgivning vändas i tydlig uppgång? Knappast. Men den kommande ECB-besvikelsen ska erkännas för den framgång den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar