Jag blir lite mörkrädd när eventuella ledarkandidater för det största svenska oppositionspartiet börjar sin nej-cirkus igen. Har de ingenting lärt?
Nej, det är hög tid för svenska socialdemokrater att byta bort gammal östkommunistisk strategi för ledarval, där den nye landsfadern ("den samlande figuren") ska träda motvilligt fram ur massans gråa styrka, och övergå till en helt öppen process. SSU:s helomvändning i frågan om process är ju helfel.
Till och med Vänsterpartiet kunde ha en öppen fajt om sin ledarpost nyligen, och sossarna måste inse att de är ett (oppositions)parti bland andra. Om någon lärdom ska dras av Juholt-fiaskot är det väl denna - att kandidater för ett så viktigt jobb måste genomgå en tuff prövning, inte väljas i dunkla rum.
För närvarande pågår primärvalen för det amerikanska presidentvalet. Säga vad man vill om den processen, men det sätt på vilket den tvingar fram klara besked från kandidaterna och därtill privata tvetydigheter i ljuset gör att den kandidat som står kvar i slutändan verkligen är prövad. Det hade varit mycket bättre om Juholt tvingats diskutera sin inställning till Nato-insatser och fått förklara sin bostadsbidragshantering som kandidat och inte som någon som skulle bli den nye Per Albin. Kanske hade han inte blivit vald då, kanske hade han det, men det är inte det viktiga. Det viktiga vore att undvika den rad av försvagande miniskandaler och fadäser som gradvis sargade tilltron till och förtroendet för honom och hans parti (och tyvärr i förlängningen för politiker i allmänhet).
Och det vore bra för politikens innehåll. Det franska socialistpartiet genomförde i höstas ett primärval för att få fram sin kandidat till presidentvalet i maj. Den processen sållade inte bara fram den kandidat som hade tydligast stöd internt, utan bidrog också till en vitalisering av den franska S-politiken (även om man fortfarande verkligen kan undra över klokskapen i en hel rad positioner), och skapade ett stort intresse för vad partiet faktiskt hade för budskap efter decennier i opposition. Faktiskt lät man inte bara egna partimedlemmar rösta, utan alla som ville och som kände samhörighet med vänstervärderingar. Varför skulle svenska S inte kunna göra samma sak, trots vårt parlamentariska system?
När Maria Leissner tvingades bort från posten som Fp-partiledare 1997 utan att få ha lett partiet under en enda valrörelse tyckte jag att det var synd och lite orättvist. Man kan tycka synd om Håkan Juholt också på samma grunder, men lärdomen från usla ledarvalsprocesser måste gå längre än så. Dags för full öppenhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar