Undergång, katastrof, kaos?

Oavsett om Maya-indianerna verkligen förutspådde jordens undergång 2012 eller inte, så är i alla fall många i ekonombranchen ovanligt stirriga inför detta år. Eurokrisen tog förvisso julledigt under större delen av december, bland annat tack vare ECB:s jätteoperation där de lånade ut 500 miljarder euro till Europas banker över 3 år till liten ränta. Goodbye, likviditetsrisk! Men trots detta, och trots att duktiga ekonomer som Barry Eichengreen försökt tona ner 2012-riskerna, så är marknaderna åter oroliga i början av det nya året.

Återigen är Europa i fokus.Två element utgör huvudsakliga orosmoment på kort sikt enligt de flesta marknadsbedömare: mycket stora återfinansieringsbehov för PIIGS-länderna generellt under februari, mars och april (drygt 200 miljarder euro under enbart det första kvartalet enligt diverse tyckare och vetare); och sedan Greklands skuldnedskrivningsdiskussioner med sina privata kreditorer. Kan Grekland bli en "trigger" för värre trubbel?

I mitten av mars förfaller grekiska statsobligationer om knappt 15 miljarder euro; pengar som den grekiska staten helt enkelt inte har för tillfället. Vad de behöver är ett nytt krislån från eurokollegorna och IMF, men först och främst behöver de ett avtal som skriver ner värdet på skulderna till privata fordringsägare. Sådana förhandlingar pågår, guidade av "beslutet" om 50 % nedskrivning vid EU:s oktobertoppmöte. Men tiden är kort - enligt analytiker på RGE behövs minst 30 dagar för själva pappersexercisen med ett utbyte av "gamla" obligationer till nya med längre löptid och/eller lägre nominellt värde. Och sedan ska tid finnas för grekerna att övertyga eurokollegorna och IMF om att de förtjänar ett nytt lån. Det kan bli tajt, mycket tajt.

Men Grekland är egentligen inte stort nog att fälla hela euroområdet, bara 2 % av euroområdets BNP, och givet att ECB verkar vara villigare än någonsin (utan att säga det) att kreativt se till att kredit flödar såväl på privata som offentliga skuldmarknader, ja, hur oroliga ska vi vara egentligen?

Om man ser till historien så har många av de mest allvarliga finansiella kriserna varit resultatet av att ett finansiellt institut kollapsar, vilket skapat panik då förekomsten av komplexa och intransparenta skuldinstrument gjort att ingen vetat hur stabil någon motpart egentligen är. Oavsett hur mycket likviditet som funnits på marknaderna så måste den ha kanaler att flyta igenom för att göra nytta, och dessa täpps igen när panik utbryter. Investmentbanken Lehman Brothers konkurs i september 2008 är förstås det nu mest kända exemplet. Den österrikiska banken Kreditantalts konkurs i maj 1931 var en viktig faktor som triggade igång en global våg av bankkollapser i början av 30-talet, och därmed den påföljande globala depressionen. Så när man letar efter åskmoln bland de "vanliga" orosmolnen är det bland bankerna det är värt att hålla ett extra öga. Och när en storbank som (huvudsakligen) italienska UniCredit förlorar mer än en tredjedel av sitt marknadsvärde på tre dagar, vilket skedde i slutet av förra veckan, ska alarmklockor verkligen ringa.

Kreditanstalt "räddades" då på 30-talet så småningom av den österrikiska centralbanken, och har levt ett långt och ombytligt liv sedan dess under olika politiska influenser och inom olika bankgrupper. År 2000 införlivades banken i en större europeisk bankgrupp med huvudkontor i Rom. Någon som hört talas om, just det, UniCredit?

Uppdatering: UniCredit föll ytterligare på Milanobörsen idag måndag - total värdeminskning senaste fyra handelsdagarna är 46 procent. Ett gott exempel om något på att det inte bara är likviditet som gäller, utan även kapital - något UniCredit haft för lite av och nu försöker få in genom att dumpa priset på sin nyemission. Inget förtroendeingivande tecken.