Före detta chefsekonomen på ECB, Otmar Issing, skriver i FT ett glödande inlägg mot att ECB ska ägna sig åt att utan gräns stödköpa statsobligationer i enskilda euroländer, ett sätt som allt fler kommentatorer och experter (och bakom stängda dörrar säkerligen många ledande politiker också) anser vara ett av få sätt att få stopp på den mest akuta eurofinanskrisen. Han skriver bra, ja, övertygande. Jag håller med på alla punkter. Men så finns frågan som han inte tar upp, nämligen vad som är det trovärdiga alternativet för att få stopp på paniken. Jag kan nämligen inte se något annat. Så i slutändan kan valet för ECB komma att handla om att begå en penningpolitisk dödssynd, alltså i eventuell strid med regler och lagar trycka pengar och köpa italienska och spanska statspapper för dem, eller att, ja, dö. Snacka om tuffa dagar på kontoret för ECB-direktionen.
En halvmesyr ut ur dilemmat skulle kunna vara att ECB, eller dess underliggande nationella centralbanker, ställer ut stora krediter till IMF som sedan lånar tillbaka till enskilda länder mot stränga reforminsatser och finanspolitisk sanering. Anders Borg verkar het på att ha IMF i en central roll, enligt di.se idag. Ett annat sätt att snyggt snurra runt skulle kunna vara kraftigt ökad utlåning med generösa räntevillkor till europeiska banker, med krav på statsobligationer som säkerhet för lånen. På dylika sätt kan man möjligen komma runt lagen, men frågan om vad det gör för trovärdighet och långsiktig disciplin för både regeringar och banker är en annan fråga (moral hazard). En reell sådan, men av mer långsiktig natur.
En av flera kommentatorer använd liknelse är att blödningen på patienten måste stoppas först, så får vi tänka på rehabiliterande sjukgymnastik senare. Jag gillar liknelsen. Samtidigt vet jag att vi i slutändan ändå måste komma tillbaka till frågan om och huruvida de anpassningar som krävs av euroländerna, främst de i södra Europa som så markant förlorat i konkurrenskraft under eurons årtionde, är förenliga med en stabil och växande euroekonomi, med socialt lugn, och med nuvarande regelverk. Kanske snarare än vi tror. Här spelar sådant som EMU:s hela konstruktion, inflationsmål, finansiella systemets ansvar och frihet, och de facto skuldhållbarhet en stor roll. Inte bara detaljer. Mången ekonom och byråkrat är de som kommer att ägna stora delar av sin framtida karriär åt dessa frågor, och jag hoppas kunna återkomma till tankar om dem så småningom. Om inte hela kalaset går i putten, förstås. Om så sker kan man lugnt räkna med att det kommer att vara långt mer än Frankfurts arbetsmarknad som får en fet käftsmäll.
onsdag 30 november 2011
måndag 28 november 2011
Debatt är bra, verklighetsförankrad sådan bätttre
Credd till Mikael Nachemsson, vice styrelseordförande i ett stort svenskt investmentföretag, för att han vågar ge sig ut på vad som verkar vara lite ovana vatten och försöka gjuta liv i svensk debatt om en stor ödesfråga i ljuset av eurokrisen - hur statliga räntekostnader inte ska springa iväg igen i framtiden (se länk till artikeln här). I korthet föreslår Nachemsson brett införande av BNP-länkade obligationer, det vill säga att stater ska emittera skuldebrev vars avkastning/ränta beror på den ekonomiska tillväxten, istället för att sälja obligationer med ett fast nominellt värde. Hög tillväxt i landet ger bättre ränta, lägre tillväxt ger lägre avkastning men också lägre ränteutgifter för staten. Och då kan ju mer spenderas på sådant som stimulerar tillväxt och onödig svångremspolitik undvikas, argumenterar Nachemsson. Han säger vidare att detta skulle fungera som ett slags aktier för stater.
Idén är långt ifrån ny, och det är därför lite skrämmande att DN Debatt låter Nachemsson predika utan att kräva någon typ av svar på grundläggande frågor bidragit till att BNP-länkade obligationer fortsätter att vara närmast icke-existerande trots årtionden av imponerande produktion av alltmer bisarra finansiella instrument. Vad är det som gör att idén är rätt nu? Och den översittarton han använder gör att man emellanåt undrar om det är satir eller allvar.
Nåväl, ett av problemen som vanligen nämns i ekonomisk litteratur är att BNP och inflationssiffror kan "felrapporteras". Är det en tillfällighet, exempelvis, att Argentina, som försökt sig på tillväxtlänkade obligationer under 00-talet, samtidigt är ett av de länder som seriösa bedömare (inkl. IMF) anser fuska med sin statistik? Antagligen inte.
Men det största problemet verkar vara det där elementära med utbud och efterfrågan, något som en snubbe som Nachemsson borde ha en del näsa för. På grund av större osäkerhet kring avkastningen än med en vanlig statsobligation skulle investerare kräva högre "sannolik" avkastning på "tillväxtobligationen" (dvs. lägre pris på obligationen givet en antagen tillväxtbana), vilket skulle ge högre genomsnittlig upplåningskostnader för staterna, allt annat lika. Och det är det väldigt få finansministrar (och väljare) som är intresserade av, även om de inser värdet av försäkring/hedging. Och egentligen finns ju den ultimata försäkringen redan - den heter att betala ner skuldstocken i goda tider, och den behöver man inte betala någon extra premie för. Därtill finns förstås risken att de lägre räntekostnader som lägre tillväxt skulle medföra kan trubba av de politiska incitamenten till nödvändiga reformer. Hade Grekland och Italien ens försökt att reformera sina eknomier då? Och som krislösare ser jag inte heller någon merit i förslaget. För vem tror egentligen att BNP-länkade obligationer skulle kunna hjälpa exempelvis Italien i dagsläget? Givet landets minst sagt påvra tillväxtutsikter skulle priset på nyupplåning sannolikt vara ännu högre med BNP-länkade obligationer än med "vanliga".
Nej, DN Debatt borde kräva att debattörer förklarar hur idéer de förespråkar passar in i verkligheten.
Idén är långt ifrån ny, och det är därför lite skrämmande att DN Debatt låter Nachemsson predika utan att kräva någon typ av svar på grundläggande frågor bidragit till att BNP-länkade obligationer fortsätter att vara närmast icke-existerande trots årtionden av imponerande produktion av alltmer bisarra finansiella instrument. Vad är det som gör att idén är rätt nu? Och den översittarton han använder gör att man emellanåt undrar om det är satir eller allvar.
Nåväl, ett av problemen som vanligen nämns i ekonomisk litteratur är att BNP och inflationssiffror kan "felrapporteras". Är det en tillfällighet, exempelvis, att Argentina, som försökt sig på tillväxtlänkade obligationer under 00-talet, samtidigt är ett av de länder som seriösa bedömare (inkl. IMF) anser fuska med sin statistik? Antagligen inte.
Men det största problemet verkar vara det där elementära med utbud och efterfrågan, något som en snubbe som Nachemsson borde ha en del näsa för. På grund av större osäkerhet kring avkastningen än med en vanlig statsobligation skulle investerare kräva högre "sannolik" avkastning på "tillväxtobligationen" (dvs. lägre pris på obligationen givet en antagen tillväxtbana), vilket skulle ge högre genomsnittlig upplåningskostnader för staterna, allt annat lika. Och det är det väldigt få finansministrar (och väljare) som är intresserade av, även om de inser värdet av försäkring/hedging. Och egentligen finns ju den ultimata försäkringen redan - den heter att betala ner skuldstocken i goda tider, och den behöver man inte betala någon extra premie för. Därtill finns förstås risken att de lägre räntekostnader som lägre tillväxt skulle medföra kan trubba av de politiska incitamenten till nödvändiga reformer. Hade Grekland och Italien ens försökt att reformera sina eknomier då? Och som krislösare ser jag inte heller någon merit i förslaget. För vem tror egentligen att BNP-länkade obligationer skulle kunna hjälpa exempelvis Italien i dagsläget? Givet landets minst sagt påvra tillväxtutsikter skulle priset på nyupplåning sannolikt vara ännu högre med BNP-länkade obligationer än med "vanliga".
Nej, DN Debatt borde kräva att debattörer förklarar hur idéer de förespråkar passar in i verkligheten.
onsdag 16 november 2011
The point of no return?
Efter Spaniens val nu på söndag kommer (närmast garanterat) samtliga medelhavsländer i euron, plus Irland (och Slovakien), att ha bytt ut sina regeringar sedan den globala finanskrisen metastaserade till att bli en statsfinansiell kris i euroområdet. Det vill säga på två korta år. I Grekland, Italien och Spanien kommer detta att ha skett på bara en dryg veckas tid! Men frågan är om detta flygande kedjebyte på bästa hockeymanér kan ändra dynamiken i den fas av krisen vi just nu befinner sig i. Jag skulle hävda att det inte är särskilt troligt, av tre skäl.
1. Den senaste tidens volatilitet i obligationspriser innebär att investerare, såsom pensionsfonder och försäkringsbolag, vars regelverk kräver stabila instrument per definition måste sälja sina innehav. De kan komma att ta rejält lång tid innan de ens får komma tillbaka till italienska, spanska eller för den delen franska statsobligationer när de väl lämnat marknaderna.
2. För det andra är det inte säkert att marknadsaktörer vill komma tillbaka, även om deras regler tillät dem detta. Nordeas VD Christian Clausen, tillika ordförande i de europeiska bankernas intresseförening (European Banking Federation), hyllade för ett par dagar sedan de banker som nu sålde sydeuropeiska statsobligationer en masse (se här). En lektion som bankerna lärde av 2008 års finanskris var att det gäller att snabbt minska risknivån i sina tillgångar när det blir finansiell snålblåst så att man inte hamnar i likviditetstrubbel. En situation där ens långivare och affärsmotparter, eller till och med ägare, blir tveksamma kring ens soliditet och sedan inte vill förnya lån eller affärer, ja, detta kan snabbt leda till solvensproblem. Att ECB lovar att likviditeten ska flöda till banker om de har schysst säkerhet (som säkerligen innebär alla eurostatsobligationer utom möjligen grekiska) hjälper förstås, och riskaptiten på marknaden kan också förändras snabbt. Samtidigt lär investerare och bankirer inte vända på en femöring givet de rejäla smällar som flera aktörer som försökt göra sin en hacka i Sydeuropa åkt på. Investmentbanken MF Globals konkurs nyligen betyder mer för dem än den nya kedjan med Monti, Papademos och Rajoy.
3. Det tredje skälet att dynamiken inte lär ändras snabbt är att de underliggande ekonomiska och politiska problem som fött fram den aktuella, mycket allvarliga krissituationen inte kan ändras snabbt. Toppmöte på toppmöte kan hållas, men ord och löften kan inte få en oljetanker att vända på vattnet som en jetski. Och ju snabbare dessa länder försöker stabilisera sina statsskulder och öka sina konkurrenskrafter genom produkt- och arbetsmarknadsreformer, desto skarpare blir sannolikt den initiala inbromsningen i ekonomisk aktivitet. Och desto högre blir arbetslösheten. Och desto tuffare blir rent politiskt att finna stöd för handlingarna. Det är svårt att se att det då hjälper ifall regeringen (ref. Italien) eller premiärministern (ref. Grekland) inte ens är folkvald, vilket Argentinas parad av halvteknokratregeringar i slutfasen av deras kris 2002 visar. Till slut tvingades de kapitulera och släppa pesons koppling till dollarn, när deras beslut om enorma uppoffringar inte längre var trovärdiga. Inget vidare hoppingivande prejudikat, men det är det jag tänker på i dessa dagar.
Den stora frågan som föds ur ovannämnda resonemang, och som troligen ligger på alla ekonomiskt intresserades läppar, är huruvida vi nått bortom en punkt där de mest ambitiösa toppmöteslöften inte kan vända situationen för euron och euroområdet. Har vi redan nått borten ett läge där den inneboende, självförstärkande dynamiken som beskrivs under punkterna ett och två ovan tagit över; där den driver på situationen mot dess logiska slutpunkt (”eurogeddon” som Krugman kallar den). Givet hur priserna på även franska statsobligationer fallit denna veckan finns knappast utrymme att känna sig lugn och trygg. Speciellt inte när huvudintressenter i den enda institution om snabbt skulle kunna ändra på förutsättningarna under punkterna 1 och 2 ovan, den europeiska centralbanken, inte verkar vara beredd att intervenera på det sätt som fler och fler tror krävs för att bryta förbannelsen (dvs. volatilitet och höjden i spredar). Jisses Amalia.
onsdag 9 november 2011
Luftslott under attack
Kriser kan vara bra på att få idealister att kasta ut alltför länge övervintrade ideologier, principer och övertygelser, och se på saker på ett nytt sätt. Berlinmurens fall kommer väl att vara ett paradexempel för överskådlig framtid, för det sätt som denna händelse i ett symboliskt slag öppnade upp generationer av igengrodda sinnen och svepte bort förstelnad och farlig ideologi från stora delar av världen. Och även om forna Ossies kan sakna vissa egenskaper av det samhälle som de för evigt förlorat, så har enormt mycket annat förändrats till det bättre, inte minst ur demokratisk synvinkel. Allt väl, kan man säga, men tänk bara ett litet steg längre så blir det uppenbart att det förstås inte är så. I 1930-talsdepressionens fotspår kastade vi ju som bekant ut demokrati, humanism och samförstånd från stora delar av Europa. Till exempel.
Utan att bli alltför svulstig så tror jag att det går att någorlunda trovärdigt säga att (väst)världen är i en ekonomisk och kanske även ideologisk kris, som för tillfället fördjupas snabbt i och med Italiens och euroområdets branta utförskörning. Följaktligen borde det finnas en hel massa övertygelser som för närvarande riskerar att bli utkastade till den ideologiska historieskräphögen. Här är tre kandidater bland ideologibaserade värdesystem eller övertygelser som jag själv alltid ansett mig "tro på", och som majoritetens syn på mycket väl kan komma att förändras ganska drastiskt av den pågående krisen. Jag hoppas att de samtliga överlever, men tror definitivt att de kan behöva rekonstrueras.
För det första: den liberala marknadsekonomin. I USA har den version av marknadsekonomin som ibland kallas finansialisering varit förhärskande sedan liberaliseringsåren som inleddes i slutet av 1970-talet och därefter accelererade. Europa följde efter ett halvt decennium senare, och Sverige ett decennium senare. All skuld kan inte läggas på denna enskilda trend, men att den varit bidragande till att spä på en trend mot ökad ojämlikhet och allt oftare förekommande finanskriser. Det är svårt att se något annat ekonomiskt system som trovärdigt kan skapa mervärde och bättre livsförutsättningar än ett marknadsbaserat, men det känns också som om vi måste leta efter en syntes bortom den farliga återvändsgränd som världsekonomin fastnat i idag. Det gäller först och främst det finansiella systemet, vars risktagande och incitamentsstrukturer verkar ha gått helt över styr. Jag har också svårt att intuitivt se att en global finansmarknad som omsätter mer än fyra gånger global BNP ska vara nödvändig för effektivt fungerande varu- och tjänstemarknader. Men kanske måste vi se ännu längre, och också erkänna att relativa förlorare på liberalisering, friare handel och mer välfungerande konkurrens måste ges både ordentliga första, andra och tredje chanser. Att utöver en återreglering av finanssektorn hitta en ny balans mellan omfördelning och värdegenererande näringsfrihet kan mycket väl komma att bli helt centralt för socialt hållbar utveckling i många av våra samhällen. Detta känns som att den utmaningen är mest akut i USA, där inkomstskillnaderna stigit dramatiskt under de senaste 30 åren, men trenderna i vår egen del av världen borde inte låta ansvarstagande politiker sova lugnt heller. Det borde i vilket fall i det minsta öppna för en återfödsel av en för tillfället avsomnad europeisk vänster.
Den andra ideologiöverbyggnaden vars ställning otvetydligen kommer att sättas under högre tryck är den europeiska enhetstanken. Grundbulten i denna, nämligen att samarbete över nationsgränserna är nödvändig för fred och välstånd i Europa, håller ju på att få sig en ordentlig törn. I min mening är grundtanken fortfarande giltig. Men även om effektivitetsvinsterna av samarbete över gränserna växer exponentiellt i teorin, så har de praktiska problemen också tenderat att öka dramatiskt med antalet motparter och områden som vi vill diskutera. Och effektivitet måste också vägas upp av legitimitet. Så frågan blir - har de europeiska länderna varit förblindade av samarbetets möjligheter och i praktiken gjort en Wasa, det vill säga byggt ett skepp vars storlek varit viktigare än dess hållfasthet och segelbarhet? Och därtill kedjat fast sig vid masten till detta skepp som nu seglar på stormigt hav med oklar kurs?
Det som oroar mig mest i nuläget, utöver italienska räntespreadar, är att det bland världens intellektuella tungviktare på det ekonomiska området inte verkar finnas någon som verkligen verkar tro på att det europeiska skeppet kan fortsätta att segla som det ser ut idag. Kanske är det möjligt att reparera, men då enbart svårligen, och kanske bara om man trampar på den politiska legitimiteten. Att Sverige står utanför valutasamarbetet är enbart manikyr, förlåt, fernissa, i sammanhanget - om euroskeppet går i kvav så är vi i stort lika rökta som de som euroländerna på grund av vårt ekonomiska och politiska beroende av centralkontinentens välmående.
Det ultimata utmaningen för mig personligen är att fråga mig hur läget är ställt på ett tredje område: den representativa demokratins. En skuldkris i ett demokratiskt system kan ju inte vara annat än en kris för systemet självt, eftersom det i grund och botten handlar om det politiska systemets oförmåga att förhindra att skulderna vuxit sig för stora. Okej, man kan alltid säga "you live, you learn" och lite lakoniskt konstatera att det behövs kriser då och då för att skaka loss väljarna ur deras kollektiva dumhet. Exemplet Sverige kan anföras - vi hade en finans- och skuldkris i början av 1990-talet och titta på hur väl vi har rensat upp i träsket efter det! Jag är beredd att i stort hålla med om en sådan halvfatalistisk syn på saken, men har ändå vissa tvivel. Är Sverige kanske bara på en tillfällig avstickare för att sedan återvända till en situation där vi röstar fram utgiftsökningar baserade på luftslottskalkyler om framtida skatteintäkter? Drivande i denna mer dystra tankegång är demografin - är finanspolitisk hållbarhet kompatibel med en åldrande befolkning? Mer konkret, kommer jätteproppen Orvar av 40-talister att vara mer ansvarstagande eller mer destabiliserande när de nu alltmer röstar som pensionärer? Vilka löften kommer politiker att ge denna massiva väljargrupp bara för att vinna makten? Det ser inte så bra ut. I USA vågar ingen av de politiker som torde ha en chans att vinnas presidentvalet 2012 öppet säga att de löften som ställts ut till "the babyboomers" i former av Medicare- och Medicaid-täckning är brutalt ohållbara. I Frankrike lyckades Sarkozy-regeringen faktiskt få igenom en pensionsreform 2010, men bara efter månader av strejker, och Sarko verkar rökt inför franska presidentvalet. Och då var ändå omfattningen av reformen allt annat än tillräcklig enligt oberoende analytiker (ex. "bara" höjd pensionsålder från 60 till 62).
I Sverige har vi sedan 90-talskrisen ett ganska starkt finanspolitiskt ramverk, med utgitftstak och överskottsmål som viktigaste komponenter, vilket bidragit till att kraftigt förbättra situationen för våra offentliga finanser. Pensionssystemet är robust såsom det är konstruerat. Men reglerna och systemen är inte starkare än den dagsaktuella politiska viljan, och den kan förändras. Inte minst ju närmare köttberget kommer till ålderdomshemmet, om jag får uttrycka mig respektlöst Nuderskt. Jag tror att svenska politiker borde fundera på om inte också Sverige, i likhet med allt fler europeiska länder, borde fundera på om ett stabiliserande finanspolitiskt ramverk inte också borde ha ett starkare lagskydd. Ja, kanske till och med grundlagsskydd. Exempelvis genom att införa en slags "skuldbroms", dvs. att vi sätter ett tak för hur stora offentliga skulder får bli, som om det överskrids leder till automatiska utgiftsnedskärningar. Det är förstås inte någon fullständig garanti för att vi inte bygger upp nya skuldberg i framtiden, men jag tror att det vore farligt att se nuvarande svensk praxis, hur välfungerande den än varit i snart tjugo års tid, som ett slags civilisationens höjdpunkt.
Man kan ju tycka att demokratin inte är direkt hotad så länge någon orkar engagera sig för finanspolitiska ramverksdetaljer. Men självklart är problemställningen större än så, och tyvärr sannolikt mer allvarlig redan i många europeiska hörn. Nyheter om möjlig militär obstruktionism i Grekland i förra veckan (se här och här) gav åtminstone mig kalla kårar. Och xenofobiska ytterlighetspartier som redan på senare år vunnit viktiga politiska framgångar kan väntas stärka sina aktier ytterligare när den ekonomiska krisen diskrediterar politikens mittfåra. So 1930s, you might say.
Givet hur det ser ut på italienska statsskuldsmarknader dessa dagar så kan jag väl förlåtas om jag börjar fundera på vilket av mina "luftslott" som kommer under fullskalig attack först.
Utan att bli alltför svulstig så tror jag att det går att någorlunda trovärdigt säga att (väst)världen är i en ekonomisk och kanske även ideologisk kris, som för tillfället fördjupas snabbt i och med Italiens och euroområdets branta utförskörning. Följaktligen borde det finnas en hel massa övertygelser som för närvarande riskerar att bli utkastade till den ideologiska historieskräphögen. Här är tre kandidater bland ideologibaserade värdesystem eller övertygelser som jag själv alltid ansett mig "tro på", och som majoritetens syn på mycket väl kan komma att förändras ganska drastiskt av den pågående krisen. Jag hoppas att de samtliga överlever, men tror definitivt att de kan behöva rekonstrueras.
För det första: den liberala marknadsekonomin. I USA har den version av marknadsekonomin som ibland kallas finansialisering varit förhärskande sedan liberaliseringsåren som inleddes i slutet av 1970-talet och därefter accelererade. Europa följde efter ett halvt decennium senare, och Sverige ett decennium senare. All skuld kan inte läggas på denna enskilda trend, men att den varit bidragande till att spä på en trend mot ökad ojämlikhet och allt oftare förekommande finanskriser. Det är svårt att se något annat ekonomiskt system som trovärdigt kan skapa mervärde och bättre livsförutsättningar än ett marknadsbaserat, men det känns också som om vi måste leta efter en syntes bortom den farliga återvändsgränd som världsekonomin fastnat i idag. Det gäller först och främst det finansiella systemet, vars risktagande och incitamentsstrukturer verkar ha gått helt över styr. Jag har också svårt att intuitivt se att en global finansmarknad som omsätter mer än fyra gånger global BNP ska vara nödvändig för effektivt fungerande varu- och tjänstemarknader. Men kanske måste vi se ännu längre, och också erkänna att relativa förlorare på liberalisering, friare handel och mer välfungerande konkurrens måste ges både ordentliga första, andra och tredje chanser. Att utöver en återreglering av finanssektorn hitta en ny balans mellan omfördelning och värdegenererande näringsfrihet kan mycket väl komma att bli helt centralt för socialt hållbar utveckling i många av våra samhällen. Detta känns som att den utmaningen är mest akut i USA, där inkomstskillnaderna stigit dramatiskt under de senaste 30 åren, men trenderna i vår egen del av världen borde inte låta ansvarstagande politiker sova lugnt heller. Det borde i vilket fall i det minsta öppna för en återfödsel av en för tillfället avsomnad europeisk vänster.
Den andra ideologiöverbyggnaden vars ställning otvetydligen kommer att sättas under högre tryck är den europeiska enhetstanken. Grundbulten i denna, nämligen att samarbete över nationsgränserna är nödvändig för fred och välstånd i Europa, håller ju på att få sig en ordentlig törn. I min mening är grundtanken fortfarande giltig. Men även om effektivitetsvinsterna av samarbete över gränserna växer exponentiellt i teorin, så har de praktiska problemen också tenderat att öka dramatiskt med antalet motparter och områden som vi vill diskutera. Och effektivitet måste också vägas upp av legitimitet. Så frågan blir - har de europeiska länderna varit förblindade av samarbetets möjligheter och i praktiken gjort en Wasa, det vill säga byggt ett skepp vars storlek varit viktigare än dess hållfasthet och segelbarhet? Och därtill kedjat fast sig vid masten till detta skepp som nu seglar på stormigt hav med oklar kurs?
Det som oroar mig mest i nuläget, utöver italienska räntespreadar, är att det bland världens intellektuella tungviktare på det ekonomiska området inte verkar finnas någon som verkligen verkar tro på att det europeiska skeppet kan fortsätta att segla som det ser ut idag. Kanske är det möjligt att reparera, men då enbart svårligen, och kanske bara om man trampar på den politiska legitimiteten. Att Sverige står utanför valutasamarbetet är enbart manikyr, förlåt, fernissa, i sammanhanget - om euroskeppet går i kvav så är vi i stort lika rökta som de som euroländerna på grund av vårt ekonomiska och politiska beroende av centralkontinentens välmående.
Det ultimata utmaningen för mig personligen är att fråga mig hur läget är ställt på ett tredje område: den representativa demokratins. En skuldkris i ett demokratiskt system kan ju inte vara annat än en kris för systemet självt, eftersom det i grund och botten handlar om det politiska systemets oförmåga att förhindra att skulderna vuxit sig för stora. Okej, man kan alltid säga "you live, you learn" och lite lakoniskt konstatera att det behövs kriser då och då för att skaka loss väljarna ur deras kollektiva dumhet. Exemplet Sverige kan anföras - vi hade en finans- och skuldkris i början av 1990-talet och titta på hur väl vi har rensat upp i träsket efter det! Jag är beredd att i stort hålla med om en sådan halvfatalistisk syn på saken, men har ändå vissa tvivel. Är Sverige kanske bara på en tillfällig avstickare för att sedan återvända till en situation där vi röstar fram utgiftsökningar baserade på luftslottskalkyler om framtida skatteintäkter? Drivande i denna mer dystra tankegång är demografin - är finanspolitisk hållbarhet kompatibel med en åldrande befolkning? Mer konkret, kommer jätteproppen Orvar av 40-talister att vara mer ansvarstagande eller mer destabiliserande när de nu alltmer röstar som pensionärer? Vilka löften kommer politiker att ge denna massiva väljargrupp bara för att vinna makten? Det ser inte så bra ut. I USA vågar ingen av de politiker som torde ha en chans att vinnas presidentvalet 2012 öppet säga att de löften som ställts ut till "the babyboomers" i former av Medicare- och Medicaid-täckning är brutalt ohållbara. I Frankrike lyckades Sarkozy-regeringen faktiskt få igenom en pensionsreform 2010, men bara efter månader av strejker, och Sarko verkar rökt inför franska presidentvalet. Och då var ändå omfattningen av reformen allt annat än tillräcklig enligt oberoende analytiker (ex. "bara" höjd pensionsålder från 60 till 62).
I Sverige har vi sedan 90-talskrisen ett ganska starkt finanspolitiskt ramverk, med utgitftstak och överskottsmål som viktigaste komponenter, vilket bidragit till att kraftigt förbättra situationen för våra offentliga finanser. Pensionssystemet är robust såsom det är konstruerat. Men reglerna och systemen är inte starkare än den dagsaktuella politiska viljan, och den kan förändras. Inte minst ju närmare köttberget kommer till ålderdomshemmet, om jag får uttrycka mig respektlöst Nuderskt. Jag tror att svenska politiker borde fundera på om inte också Sverige, i likhet med allt fler europeiska länder, borde fundera på om ett stabiliserande finanspolitiskt ramverk inte också borde ha ett starkare lagskydd. Ja, kanske till och med grundlagsskydd. Exempelvis genom att införa en slags "skuldbroms", dvs. att vi sätter ett tak för hur stora offentliga skulder får bli, som om det överskrids leder till automatiska utgiftsnedskärningar. Det är förstås inte någon fullständig garanti för att vi inte bygger upp nya skuldberg i framtiden, men jag tror att det vore farligt att se nuvarande svensk praxis, hur välfungerande den än varit i snart tjugo års tid, som ett slags civilisationens höjdpunkt.
Man kan ju tycka att demokratin inte är direkt hotad så länge någon orkar engagera sig för finanspolitiska ramverksdetaljer. Men självklart är problemställningen större än så, och tyvärr sannolikt mer allvarlig redan i många europeiska hörn. Nyheter om möjlig militär obstruktionism i Grekland i förra veckan (se här och här) gav åtminstone mig kalla kårar. Och xenofobiska ytterlighetspartier som redan på senare år vunnit viktiga politiska framgångar kan väntas stärka sina aktier ytterligare när den ekonomiska krisen diskrediterar politikens mittfåra. So 1930s, you might say.
Givet hur det ser ut på italienska statsskuldsmarknader dessa dagar så kan jag väl förlåtas om jag börjar fundera på vilket av mina "luftslott" som kommer under fullskalig attack först.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)