Efter Spaniens val nu på söndag kommer (närmast garanterat) samtliga medelhavsländer i euron, plus Irland (och Slovakien), att ha bytt ut sina regeringar sedan den globala finanskrisen metastaserade till att bli en statsfinansiell kris i euroområdet. Det vill säga på två korta år. I Grekland, Italien och Spanien kommer detta att ha skett på bara en dryg veckas tid! Men frågan är om detta flygande kedjebyte på bästa hockeymanér kan ändra dynamiken i den fas av krisen vi just nu befinner sig i. Jag skulle hävda att det inte är särskilt troligt, av tre skäl.
1. Den senaste tidens volatilitet i obligationspriser innebär att investerare, såsom pensionsfonder och försäkringsbolag, vars regelverk kräver stabila instrument per definition måste sälja sina innehav. De kan komma att ta rejält lång tid innan de ens får komma tillbaka till italienska, spanska eller för den delen franska statsobligationer när de väl lämnat marknaderna.
2. För det andra är det inte säkert att marknadsaktörer vill komma tillbaka, även om deras regler tillät dem detta. Nordeas VD Christian Clausen, tillika ordförande i de europeiska bankernas intresseförening (European Banking Federation), hyllade för ett par dagar sedan de banker som nu sålde sydeuropeiska statsobligationer en masse (se här). En lektion som bankerna lärde av 2008 års finanskris var att det gäller att snabbt minska risknivån i sina tillgångar när det blir finansiell snålblåst så att man inte hamnar i likviditetstrubbel. En situation där ens långivare och affärsmotparter, eller till och med ägare, blir tveksamma kring ens soliditet och sedan inte vill förnya lån eller affärer, ja, detta kan snabbt leda till solvensproblem. Att ECB lovar att likviditeten ska flöda till banker om de har schysst säkerhet (som säkerligen innebär alla eurostatsobligationer utom möjligen grekiska) hjälper förstås, och riskaptiten på marknaden kan också förändras snabbt. Samtidigt lär investerare och bankirer inte vända på en femöring givet de rejäla smällar som flera aktörer som försökt göra sin en hacka i Sydeuropa åkt på. Investmentbanken MF Globals konkurs nyligen betyder mer för dem än den nya kedjan med Monti, Papademos och Rajoy.
3. Det tredje skälet att dynamiken inte lär ändras snabbt är att de underliggande ekonomiska och politiska problem som fött fram den aktuella, mycket allvarliga krissituationen inte kan ändras snabbt. Toppmöte på toppmöte kan hållas, men ord och löften kan inte få en oljetanker att vända på vattnet som en jetski. Och ju snabbare dessa länder försöker stabilisera sina statsskulder och öka sina konkurrenskrafter genom produkt- och arbetsmarknadsreformer, desto skarpare blir sannolikt den initiala inbromsningen i ekonomisk aktivitet. Och desto högre blir arbetslösheten. Och desto tuffare blir rent politiskt att finna stöd för handlingarna. Det är svårt att se att det då hjälper ifall regeringen (ref. Italien) eller premiärministern (ref. Grekland) inte ens är folkvald, vilket Argentinas parad av halvteknokratregeringar i slutfasen av deras kris 2002 visar. Till slut tvingades de kapitulera och släppa pesons koppling till dollarn, när deras beslut om enorma uppoffringar inte längre var trovärdiga. Inget vidare hoppingivande prejudikat, men det är det jag tänker på i dessa dagar.
Den stora frågan som föds ur ovannämnda resonemang, och som troligen ligger på alla ekonomiskt intresserades läppar, är huruvida vi nått bortom en punkt där de mest ambitiösa toppmöteslöften inte kan vända situationen för euron och euroområdet. Har vi redan nått borten ett läge där den inneboende, självförstärkande dynamiken som beskrivs under punkterna ett och två ovan tagit över; där den driver på situationen mot dess logiska slutpunkt (”eurogeddon” som Krugman kallar den). Givet hur priserna på även franska statsobligationer fallit denna veckan finns knappast utrymme att känna sig lugn och trygg. Speciellt inte när huvudintressenter i den enda institution om snabbt skulle kunna ändra på förutsättningarna under punkterna 1 och 2 ovan, den europeiska centralbanken, inte verkar vara beredd att intervenera på det sätt som fler och fler tror krävs för att bryta förbannelsen (dvs. volatilitet och höjden i spredar). Jisses Amalia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar