Kriser kan vara bra på att få idealister att kasta ut alltför länge övervintrade ideologier, principer och övertygelser, och se på saker på ett nytt sätt. Berlinmurens fall kommer väl att vara ett paradexempel för överskådlig framtid, för det sätt som denna händelse i ett symboliskt slag öppnade upp generationer av igengrodda sinnen och svepte bort förstelnad och farlig ideologi från stora delar av världen. Och även om forna Ossies kan sakna vissa egenskaper av det samhälle som de för evigt förlorat, så har enormt mycket annat förändrats till det bättre, inte minst ur demokratisk synvinkel. Allt väl, kan man säga, men tänk bara ett litet steg längre så blir det uppenbart att det förstås inte är så. I 1930-talsdepressionens fotspår kastade vi ju som bekant ut demokrati, humanism och samförstånd från stora delar av Europa. Till exempel.
Utan att bli alltför svulstig så tror jag att det går att någorlunda trovärdigt säga att (väst)världen är i en ekonomisk och kanske även ideologisk kris, som för tillfället fördjupas snabbt i och med Italiens och euroområdets branta utförskörning. Följaktligen borde det finnas en hel massa övertygelser som för närvarande riskerar att bli utkastade till den ideologiska historieskräphögen. Här är tre kandidater bland ideologibaserade värdesystem eller övertygelser som jag själv alltid ansett mig "tro på", och som majoritetens syn på mycket väl kan komma att förändras ganska drastiskt av den pågående krisen. Jag hoppas att de samtliga överlever, men tror definitivt att de kan behöva rekonstrueras.
För det första: den liberala marknadsekonomin. I USA har den version av marknadsekonomin som ibland kallas finansialisering varit förhärskande sedan liberaliseringsåren som inleddes i slutet av 1970-talet och därefter accelererade. Europa följde efter ett halvt decennium senare, och Sverige ett decennium senare. All skuld kan inte läggas på denna enskilda trend, men att den varit bidragande till att spä på en trend mot ökad ojämlikhet och allt oftare förekommande finanskriser. Det är svårt att se något annat ekonomiskt system som trovärdigt kan skapa mervärde och bättre livsförutsättningar än ett marknadsbaserat, men det känns också som om vi måste leta efter en syntes bortom den farliga återvändsgränd som världsekonomin fastnat i idag. Det gäller först och främst det finansiella systemet, vars risktagande och incitamentsstrukturer verkar ha gått helt över styr. Jag har också svårt att intuitivt se att en global finansmarknad som omsätter mer än fyra gånger global BNP ska vara nödvändig för effektivt fungerande varu- och tjänstemarknader. Men kanske måste vi se ännu längre, och också erkänna att relativa förlorare på liberalisering, friare handel och mer välfungerande konkurrens måste ges både ordentliga första, andra och tredje chanser. Att utöver en återreglering av finanssektorn hitta en ny balans mellan omfördelning och värdegenererande näringsfrihet kan mycket väl komma att bli helt centralt för socialt hållbar utveckling i många av våra samhällen. Detta känns som att den utmaningen är mest akut i USA, där inkomstskillnaderna stigit dramatiskt under de senaste 30 åren, men trenderna i vår egen del av världen borde inte låta ansvarstagande politiker sova lugnt heller. Det borde i vilket fall i det minsta öppna för en återfödsel av en för tillfället avsomnad europeisk vänster.
Den andra ideologiöverbyggnaden vars ställning otvetydligen kommer att sättas under högre tryck är den europeiska enhetstanken. Grundbulten i denna, nämligen att samarbete över nationsgränserna är nödvändig för fred och välstånd i Europa, håller ju på att få sig en ordentlig törn. I min mening är grundtanken fortfarande giltig. Men även om effektivitetsvinsterna av samarbete över gränserna växer exponentiellt i teorin, så har de praktiska problemen också tenderat att öka dramatiskt med antalet motparter och områden som vi vill diskutera. Och effektivitet måste också vägas upp av legitimitet. Så frågan blir - har de europeiska länderna varit förblindade av samarbetets möjligheter och i praktiken gjort en Wasa, det vill säga byggt ett skepp vars storlek varit viktigare än dess hållfasthet och segelbarhet? Och därtill kedjat fast sig vid masten till detta skepp som nu seglar på stormigt hav med oklar kurs?
Det som oroar mig mest i nuläget, utöver italienska räntespreadar, är att det bland världens intellektuella tungviktare på det ekonomiska området inte verkar finnas någon som verkligen verkar tro på att det europeiska skeppet kan fortsätta att segla som det ser ut idag. Kanske är det möjligt att reparera, men då enbart svårligen, och kanske bara om man trampar på den politiska legitimiteten. Att Sverige står utanför valutasamarbetet är enbart manikyr, förlåt, fernissa, i sammanhanget - om euroskeppet går i kvav så är vi i stort lika rökta som de som euroländerna på grund av vårt ekonomiska och politiska beroende av centralkontinentens välmående.
Det ultimata utmaningen för mig personligen är att fråga mig hur läget är ställt på ett tredje område: den representativa demokratins. En skuldkris i ett demokratiskt system kan ju inte vara annat än en kris för systemet självt, eftersom det i grund och botten handlar om det politiska systemets oförmåga att förhindra att skulderna vuxit sig för stora. Okej, man kan alltid säga "you live, you learn" och lite lakoniskt konstatera att det behövs kriser då och då för att skaka loss väljarna ur deras kollektiva dumhet. Exemplet Sverige kan anföras - vi hade en finans- och skuldkris i början av 1990-talet och titta på hur väl vi har rensat upp i träsket efter det! Jag är beredd att i stort hålla med om en sådan halvfatalistisk syn på saken, men har ändå vissa tvivel. Är Sverige kanske bara på en tillfällig avstickare för att sedan återvända till en situation där vi röstar fram utgiftsökningar baserade på luftslottskalkyler om framtida skatteintäkter? Drivande i denna mer dystra tankegång är demografin - är finanspolitisk hållbarhet kompatibel med en åldrande befolkning? Mer konkret, kommer jätteproppen Orvar av 40-talister att vara mer ansvarstagande eller mer destabiliserande när de nu alltmer röstar som pensionärer? Vilka löften kommer politiker att ge denna massiva väljargrupp bara för att vinna makten? Det ser inte så bra ut. I USA vågar ingen av de politiker som torde ha en chans att vinnas presidentvalet 2012 öppet säga att de löften som ställts ut till "the babyboomers" i former av Medicare- och Medicaid-täckning är brutalt ohållbara. I Frankrike lyckades Sarkozy-regeringen faktiskt få igenom en pensionsreform 2010, men bara efter månader av strejker, och Sarko verkar rökt inför franska presidentvalet. Och då var ändå omfattningen av reformen allt annat än tillräcklig enligt oberoende analytiker (ex. "bara" höjd pensionsålder från 60 till 62).
I Sverige har vi sedan 90-talskrisen ett ganska starkt finanspolitiskt ramverk, med utgitftstak och överskottsmål som viktigaste komponenter, vilket bidragit till att kraftigt förbättra situationen för våra offentliga finanser. Pensionssystemet är robust såsom det är konstruerat. Men reglerna och systemen är inte starkare än den dagsaktuella politiska viljan, och den kan förändras. Inte minst ju närmare köttberget kommer till ålderdomshemmet, om jag får uttrycka mig respektlöst Nuderskt. Jag tror att svenska politiker borde fundera på om inte också Sverige, i likhet med allt fler europeiska länder, borde fundera på om ett stabiliserande finanspolitiskt ramverk inte också borde ha ett starkare lagskydd. Ja, kanske till och med grundlagsskydd. Exempelvis genom att införa en slags "skuldbroms", dvs. att vi sätter ett tak för hur stora offentliga skulder får bli, som om det överskrids leder till automatiska utgiftsnedskärningar. Det är förstås inte någon fullständig garanti för att vi inte bygger upp nya skuldberg i framtiden, men jag tror att det vore farligt att se nuvarande svensk praxis, hur välfungerande den än varit i snart tjugo års tid, som ett slags civilisationens höjdpunkt.
Man kan ju tycka att demokratin inte är direkt hotad så länge någon orkar engagera sig för finanspolitiska ramverksdetaljer. Men självklart är problemställningen större än så, och tyvärr sannolikt mer allvarlig redan i många europeiska hörn. Nyheter om möjlig militär obstruktionism i Grekland i förra veckan (se här och här) gav åtminstone mig kalla kårar. Och xenofobiska ytterlighetspartier som redan på senare år vunnit viktiga politiska framgångar kan väntas stärka sina aktier ytterligare när den ekonomiska krisen diskrediterar politikens mittfåra. So 1930s, you might say.
Givet hur det ser ut på italienska statsskuldsmarknader dessa dagar så kan jag väl förlåtas om jag börjar fundera på vilket av mina "luftslott" som kommer under fullskalig attack först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar