Före detta chefsekonomen på ECB, Otmar Issing, skriver i FT ett glödande inlägg mot att ECB ska ägna sig åt att utan gräns stödköpa statsobligationer i enskilda euroländer, ett sätt som allt fler kommentatorer och experter (och bakom stängda dörrar säkerligen många ledande politiker också) anser vara ett av få sätt att få stopp på den mest akuta eurofinanskrisen. Han skriver bra, ja, övertygande. Jag håller med på alla punkter. Men så finns frågan som han inte tar upp, nämligen vad som är det trovärdiga alternativet för att få stopp på paniken. Jag kan nämligen inte se något annat. Så i slutändan kan valet för ECB komma att handla om att begå en penningpolitisk dödssynd, alltså i eventuell strid med regler och lagar trycka pengar och köpa italienska och spanska statspapper för dem, eller att, ja, dö. Snacka om tuffa dagar på kontoret för ECB-direktionen.
En halvmesyr ut ur dilemmat skulle kunna vara att ECB, eller dess underliggande nationella centralbanker, ställer ut stora krediter till IMF som sedan lånar tillbaka till enskilda länder mot stränga reforminsatser och finanspolitisk sanering. Anders Borg verkar het på att ha IMF i en central roll, enligt di.se idag. Ett annat sätt att snyggt snurra runt skulle kunna vara kraftigt ökad utlåning med generösa räntevillkor till europeiska banker, med krav på statsobligationer som säkerhet för lånen. På dylika sätt kan man möjligen komma runt lagen, men frågan om vad det gör för trovärdighet och långsiktig disciplin för både regeringar och banker är en annan fråga (moral hazard). En reell sådan, men av mer långsiktig natur.
En av flera kommentatorer använd liknelse är att blödningen på patienten måste stoppas först, så får vi tänka på rehabiliterande sjukgymnastik senare. Jag gillar liknelsen. Samtidigt vet jag att vi i slutändan ändå måste komma tillbaka till frågan om och huruvida de anpassningar som krävs av euroländerna, främst de i södra Europa som så markant förlorat i konkurrenskraft under eurons årtionde, är förenliga med en stabil och växande euroekonomi, med socialt lugn, och med nuvarande regelverk. Kanske snarare än vi tror. Här spelar sådant som EMU:s hela konstruktion, inflationsmål, finansiella systemets ansvar och frihet, och de facto skuldhållbarhet en stor roll. Inte bara detaljer. Mången ekonom och byråkrat är de som kommer att ägna stora delar av sin framtida karriär åt dessa frågor, och jag hoppas kunna återkomma till tankar om dem så småningom. Om inte hela kalaset går i putten, förstås. Om så sker kan man lugnt räkna med att det kommer att vara långt mer än Frankfurts arbetsmarknad som får en fet käftsmäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar